Jag lever. Eller ja, jag andas i alla fall. Tror jag. Ibland är jag för rädd för att känna efter för mycket, antar att det är en skada från förr. Då jag inte kunde känna efter. Då bägaren egentligen var för full. Börjar den bli för full igen?

Det som för tillfället håller mig uppe på benen är min son, ger jag upp så ger jag upp åt honom också. Jag har inget annat val än att fortsätta. Det skulle vara så enkelt att lägga sig ner på golvet och sparka med benen samtidigt som man gråter hysteriskt och säger att man inte vill vara med längre. Hur jobbigt det än är så älskar jag min son, han ska aldrig någonsin få lida för mina handlingar. Han ska aldrig någonsin märka att jag är ledsen eller att jag ibland bara vill gråta hos mamma.