Bloggtorkan är ett faktum, men käre T bad mig skriva så han har ett fint tidsfördriv när han skiter.

Vad händer då? Jag planerar julafton som en tok, listor, budjet planer, julklapps inköp, dekorationer och bakverk. Test bakat har jag gjort tre gånger nu, det gick sisådär. Men det är ju därför man test bakar, eller? Jag ska bli en perfekt 'bull-mamma', en mamma som står i köket och bakar och lagar mat en hel vecka innan julafton. Det ska vara en varm julafton i mitt hem, en lugn och lycklig dag. Ungar som blir arga över vad de får och som är höga på socker ska inte finnas i min värld. Så är det bara. Perfektionisten kommer fram känner jag.

I morgon ska jag göra det omöjliga, åka till Gekås (Ullared) under ett höstlov. Varför? Jag har ingen jävla aning, jag ska köpa små tomtar och hårfärg. Jag ska stångas med vider värdiga tjurkärringar och preja mig fram bland småbarnsfamiljer. Jag måste vara sjuk i huvudet. Klockan 07.15 bär det av i morgon bitti.

Räcker det nu älskling? Jag har verkligen ingenting att skriva om. Jag avslutar med en fin bild på Papa'Bear.

Jag har sedan igår eftermiddag varit barnvakt åt tre ungar. 5, 7 och 10år är dom. Tjafs, stök och mat som måste lagas. Städning, blöjbyten (Miliam) och disk som måste tas hand om. Barn som ska kissas, borsta tänderna och bäddas ned i sängarna. Upp vid 7 för att fixa frukost och sedan städa och diska igen. Jag älskar det! Det har aldrig varit så enkelt att gå upp som idag. Jag såg framemot att väcka den äldsta och fixa frukost. Jag är helt plötsligt fyrbarns mamma, och det är de bästa och roligaste jag någonsin gjort.

Jag har alltid sagt att jag vill ha fyra barn, nu vill jag det ännu mer. Stackars T som bara vill ha ett eller två. Jag älskar barn, och jag lever mitt liv för det barn jag har nu och mina framtida barn. Jag känner mig så harmonisk.

Look at the stars, look how they shine for you

Tänk vilken styrka man kan få ifrån en sådan liten krabat. Tänk vilket tålamod man har med precis allting. Jag pratar nog inte bara om mig själv när jag säger detta, men min son gör att jag klarar precis vad som helst. Vad hade jag gjort utan dig? Vad gjorde jag förr? Hur fyllde jag mina dagar med sysselsättning? Hur klarade jag av att andas, leva? Vad skulle jag göra om du en dag skulle försvinna? Hur klarar man då av att ställa sig upp ur sängen?

Om jag inte haft Miliam just precis nu, så skulle jag lägga mig ner och ge upp. Då skulle jag flytta någonstans där ingen vet vem jag är. Där ingen kan hitta mig. Och där jag får börja om från början.

Jag skulle fly till ett ställe där ångest inte existerar. Där alla har ett leende på läpparna och alla är harmoniska. Det är i varje fall vad man fått höra om det stället. Ett ställe man bokstavligen talat flyger på moln och vakar över de vilsna själarna som är kvar på jorden. Men nej, jag har Miliam, och då har jag allt jag kan önska mig. Livet är inte lätt, livet är inte en dans på rosor, och jag ska klara av detta uppdrag någon högre makt givit mig.

Jag ska pressa en god saft utav citronerna någon valt att ge till mig. Jag ska kämpa tills det inte finns en droppe blod kvar i min kropp.

Livet börjar bli enklare. T har fått ett vikariat och är garanterad jobb fram till årsskiftet. Han kanske även har ett jobb på g i Göteborg. Jag börjar plugga efter årsskiftet = mer pengar i familjekassan och ett liv utanför hemmet för mig. Vi har även börjat kolla runt efter en ny lägenhet. Sökte första idag.

Imorgon åker jag till huvudstaden för att hälsa på mina föräldrar och på lördag åker jag till Uppsala för utgång med en gammal vän jag inte träffat på si sådär fem år.

Just ja, T klarade sitt körkort idag. 6veckor tog det för honom. En väldigt jobbig tid för hela familjen men han klarade det. Och jag är så stolt man kan vara. Älskade älskade du.