Efter jag 'gick ut med' vad som hände oss runt nyår har jag fått frågan 'Vad är en druvbörd?' tusen gånger tror jag. Kanske dags att förklara då.

En druvbörd utvecklas när ägget inte har några kromosomer. I mitt fall släppte ägget in två spermier, därför blev det för mycket 'pappa-kromosomer'. Istället för foster, moderkaka och fostervatten bildas som en missbildad moderkaka som består av en massa vätskefyllda blåsor som ser ut som en druvklase. Där av namnet! Detta upptäcktes efter jag hade haft blödningar för tredje gången under min korta graviditet (skulle ha varit gravid i v10 när jag kom in till sjukhuset), jag fick komma in till akutgyn. Där satt vi i fem timmar om jag inte minns fel. Fick träffa läkaren, som för övrigt var hur gullig som helst. Vi pratade om vad som skulle hända under kvällen (det var ju nyår), om att vi har en son på 2,5 år och lite annat smått och gott. Sedan var det dags för vul (vaginalt ultraljud), hon var tyst, länge. Hon såg bekymrad ut, jag kollade på skärmen och sa 'Det är inget' sedan bröt jag ihop. Hon förklarade att hon misstänkte druvbörd/mola men att ingenting var säkert. Jag skulle in två dagar senare för skrapning.

Allt gick för fort för mig, två dagar senare kom jag in, fick byta om, lägga mig i en säng. Fick en kanyl i armen, dropp, vaginala tabletter som jag egentligen skulle fått dagen innan och sedan kom denna väntan. Väntan på något jag inte visste vad det var! Jag hade inte fått någon information, detta förklarade jag för systrarna och alla andra. Väl inne i operationssalen tog dom jättebra hand om mig. Fick lugnande då jag bröt ihop, ännu en gång, skakade och grät som ett litet barn. Sen somnade jag, blir väckt efter något som känns som en sekund. Får en glass, dropp kopplas ur sedan säger dom 'Jaha, du kan åka hem nu! Vi hör av oss med provsvaren!'

Jahopp, tack och hej. Jag står, en vecka senare på ica och ska handla åt en kund. Lång kö bakom mig, stressad och klädd upp till öronen med varma kläder. Svetten sprutade och beskedet kom 'Det är som vi befarade en druvbörd/mola.' 'Okej!' svarar jag glatt som inte vill bryta ihop mitt på ica. Det kom senare när jag stod i en hiss på väg upp till nästa kund. Allt bara släppte. Nu väntar jag på nästa besked, har det spridit  sig eller inte? Jag går snart sönder. Jag sover inte, äter inte speciellt mycket och röker som en skorsten. Jag är stressad och ofokuserad på jobbet.

Livet är förjävla orättvist ibland.

Jag tänker mycket, som ni säkert märkt tidigare i denna blogg. Detta fenomen, barn ska äta 'rätt', inte få i sig socker alls och inte ha napp. Dom ska vara självständiga från en mycket liten ålder och 'klara sig själva' från spädbarnstiden känns det som ibland.

Detta problem har jag haft med Miliam på dagis, där får varken napp eller nalle vara med under dagen, han får inte äta hur mycket/lite han vill och han blir inte kramad om han är ledsen (helt jävla befängt om du frågar mig). Han är ny, har inte hittat sin plats än och blir jätteledsen när vi lämnar honom. Han får både nalle och napp bortryckt samtidigt som han ser våra ryggar gå i från honom. Det enda han ser som någon slags trygghet försvinner på en och samma gång som han lämnas till dessa, för honom, främlingar. Aldrig en kram från 'pedagogerna' eller ens något tröstande ord. Inget att dom försöker få med honom i någon lek. Utan det är antingen tystnad/ignorans eller ord som 'Men sluta gråta nu! Dom kommer snart tillbaka.' med ett uttryck av att dom bara tycker att han är jobbig. (Dom har även tagit upp detta med mig, att det är ett stort problem att han är så ledsen när han lämnas och jag måste arbeta mer på det!) Förstår inte hur jag ska kunna arbeta med det som inte är där?

På förra dagiset kunde han ibland bli ledsen när vi lämnade honom, oftast om han då var trött. Han fick ha nallen med hela dagen (om dom var inomhus) och nappen hade han tills han lugnat ned sig. Dom satte sig med honom i famnen tills han var lugn igen. Detta gjorde att Miliam kände sig trygg på dagis och han var aldrig något problem. (Är det kanske så stor skillnad för detta är ett dagis mitt i stan och förra dagiset var på landet? Jag har ingen aning.) Miliam har alltid sökt mycket kontakt, det kan vara främlingen i affären, mormor eller jag. Han tycker om att kramas och hålla handen. Känna någon slags kroppskontakt. Detta gör honom lugn och trygg och inte alls så hysterisk han är nu när vi lämnar honom. Jag känner mig som dålig person när jag bara går, när jag bara vänder honom ryggen och säger glatt 'Vi ses sen älskling!' med ett leende på läpparna. Jag känner mig som en dålig mamma, den värsta känsla man kan känna.

Och detta med maten, jag har en son som från 1 månads ålder krånglat med mat. Det började med amningen, sedan ersättningen och sedan maten. Han har perioder då han äter bra, dom är tyvärr alldeles för få. Han är liten och taning, han har aldrig haft något 'bebis fett' på kroppen och när han blir sjuk försvinner han. Just för att han inte har något att ta utav. Han har fortfarande storlek 86 i kläder även fast han är 2,5 år gammal. Detta har lett till att han får äta det vi vet att han tycker om, ketchup, sylt, chips, kakor (dock står gammelmormor mycket för 'kakberoendet'). Vill han inte äta får han gå från bordet osv. Allt för att inget ska bli något tvång. På dagis blir han dock tvingad, han ska äta det som läggs upp och han får inte gå från bordet förrän det är uppätet. Så medan de andra barnen springer och leker sitter han kvar vid bordet och är ledsen, helt ensam. Hur gör detta honom till en självständig liten kille? I mina ögon blir han bara mer tillbakadragen.

Sen det sista, denna napp. Han är väldigt nappig och vi har fått börja gömma nappar här hemma just för han inte ska springa med nappen i munnen jämt. Eftersom jag inte lyckades amma honom (mjölken tog slut efter bara tre veckor) har inte mina bröst kunnat vara någon tröst för honom. Utan han är uppvuxen med flaska, detta gjorde det mer naturligt att ge honom nappen för att han skulle ha den trösten. Eftersom han åt bestämda tider under dygnet och en bestämd mängd.

Gör jag fel? Är jag en dålig mamma? Är min son ett jobbigt barn? Nej, nej, nej och åter nej.
Jag är så trött på dessa 'jag vet allt om barn'-mammor som har barn på bara något halvår.

Livet går sakta men säkert framåt. Ett steg i taget.

Nyår slutade i katastrof, vår lilla bebis, miliams lilla syskon, något så otroligt efterlängtat från min sida, visade sig inte vara kvar där inne i min mage. Istället hade allt utvecklats till en druvbörd/mola. Ägget hade inga kromosomer, det släppte in två spermier och allt blev bara en stor missbildad moderkaka som bestod utav vätskefyllda blåsor. Magen växte i rekordfart, hormonerna steg något enormt i min kropp och jag spydde som en gris dygnet runt. Att jag klarade av att bita ihop på jobbet är nu i efterhand ett mysterium för mig. Ena sekunden spy för att nästa öppna en ytterdörr med ett stort leende på läpparna. Nu väntar vi på röntgen, för att kolla så det inte sprider sig. Då klassas det som cancer, bara ordet får mig att skaka.  Blodprover i ett halvår framöver och en värkande väntan på att äntligen få känna sig som sig själv igen. Jag ser inte fram emot dessa 6 månader vi har framför oss, jag vill bara få det överstökat. 

T är hemma, Miliam är hemma. Vi stöttar varandra, det var ju trots allt hans lilla bebis också som låg i min mage. Livet är snart återställt igen.

Vad är vi egentligen? 
Vad lever vi för? 
Varför finns vi? 
Vad är vår uppgift i detta universum? 
Varför händer vissa saker för vissa personer?
Varför är allt så orättvist? 
Varför har vissa allt medan andra inte har något? 
Varför skulle detta hända just mig. 

Jag gråter, men jag vet inte vad jag gråter över. Jag är ledsen, men jag vet inte vad jag är ledsen för.
Vad ska jag säga när du frågar hur jag mår? -Jo, det är bra! Standard, tråkigt, genomskinligt.

Det är tomt, något som var där för bara några dagar sedan är borta.
På en sekund vändes livet upp och ner. En hemsk hemsk tomhet.

Bubblan sprack.

Året slutade och började riktigt tungt. En extrem rädsla som övergick i en besvikelse, som fortfarande hänger tungt över oss. Nu kan vi bara blicka framåt.
  Förra årets nyårslöften gick i stöpet, i år har jag endast ett, jag ska fokusera på min familj, Miliam och T, fokusera på skolan och ta hand om mig själv. Sen får tiden utvisa vad som händer här näst.

Miliam fick en massa fint i julklapp, att en så liten människa kan vara så älskad och bortskämd utan att veta om det. Dockvagnen var bäst, han packar den full med allt han hittar, säger hejdå och går sedan iväg. För att efter ett tag komma tillbaka och ropa 'HEEEIIJ!'  med ett stort leende på läpparna som om vi inte setts på flera dagar. Jag avgudar den lilla pojken, han gör att man klarar sig igenom de svåraste stunderna livet tyvärr bjudit på. Det är en obeskrivlig kärlek, en stor kärlek och en ren kärlek. Inga spel, inga lögner, inget smussel.

Han kommer bli en fin pappa en dag.