Sitter hos min käre mor i huvudstaden. Vi kom hit igår vid 15. Miliam var förgävlig på tåget. Slängde sig överallt, kastade runt saker och skrek konstant. Utom de 40min han sov. Aldrig igen. 

Idag ska vi ut till landstället, inte varit sedan jag var höggravid!

När jag sitter här på campingen med svärfar tänker jag på en sak. Fenomenet 'Semester-svenskar'. Två-tre barn, mamma (blek och smygtjock. Oftast är 'graviditets-vikt' ursäkten), pappa (skriker halsen av sig på ungarna som inte lyssnar ett dugg för han annars bara jobbar och därför inte fått någon respekt av sina barn). Dessa små barn i åldrarna 4-13 blir pumpade med socker och fel mat dagarna genom. Lägg på rutiner som totalt suddats bort, för 'det är ju semester', så får man små monster. Små monster som inte visar hänsyn. Små monster som bara låter och är allmänt jobbiga. Små monster man lust att doppa upp och ner i poolen i hopp om att dom får sig en kallsup. (Givetvis inget jag någonsin skulle göra!)

Min son, som i princip alltid är snäll och tyst, var igår ett utav dessa monster. Vi åkte kl 6.45 hem i från och därför var jag tvungen att väcka honom vid 6.00 för att hinna med allt. Aldrig igen. Han skrek, kastade sig åt alla håll, villa inte äta, ville inte dricka och ville inte sova. Idag har jag varit nitisk på mat, vatten och sovtider. Vad händer? Han är en liten ängel igen!!

Jag vill skaka om dessa smygtjocka bleka föräldrar och säga åt dom vad dom ska göra. Men vad vet jag? Jag är ju bara en liten 20-åring som tror sig veta något. Men samtidigt har jag det barnet som är tystast och gladast utav alla.

Igår var jag med finaste svägerskan på Kent. En av de bästa upplevelserna i mitt liv. Kent var det enda jag lyssnade på under tonåren. Mycket minnen kom tillbaka! Min favoritlåt spelade dom sist och jag stog och sjöng med hela låten. Så jävla underbart!

Tidigt tidigt imorgon bitti åker jag iväg med svärfar och yngsta svägerskan till en camping för sol och bad. Känns som att det behövs efter dessa ångest fyllda veckorna. Jag kunde inte vara mer lyckligt lottat. Vi har föräldrar som alltid ställer upp och vi kommer aldrig någonsin gå utan mat, blöjor och allt annat som behövs. Det är så underbart att slippa oroa sig, även fast det alltid är svårt att be om hjälp.

Nu; packa in allt i bilen och husvagnen. Sen; soooooooova! Ska upp kl 5.00!

Jag önskar att jag hade kämparglöd, självdisciplin och ett jävlar anamma. Jag önskar att jag hade pengar till ett par ordentliga löpskor som jag slipper få stora vattenblåsor utav på hela fötterna. Jag önskar att jag kunde ta mig en springtur på kvällen och en redig promenad på dagen. Jag önskar att jag kunde få sluta oroa mig över hur vi ska kunna ha mat på bordet resten av månaden. Hur vi ska kunna byta blöja på våran son och hur vi ska ha råd med välling.

Jag blir förbannad på folk som har allt men ändå lyckas hitta något fel. På de som är så otroligt otacksamma att man bara vill ge dom en redig smäll på käften. Testa att äta mögligt bröd till frukost och pannkakor gjort på sur mjölk bara för att få i sig lite energi, sen kan ni klaga.

De senaste dagarna har jag umgåtts med våra fina vänner medan sambon haft 'egen-helg'. Vi har fått ihop ett fint litet gäng som är helt underbara att umgås med. Alla älskar Miliam och Miliam blir helt lyrisk när dom är här och hälsar på. Det är inte ofta jag behöver sitta ensam ni för tiden och jag älskar det.

Dagarna flyger förbi och jag hinner inte riktigt med allt. Familj och hem går före det mesta nu för tiden. Har även börjat tänka på Miliams ett års dag lite mer också. Presenter, bakverk, tårta, inbjudningskort etc. Så mycket planering!

Igår var vi ute hela dagen, badade i poolen och solade. Spelade lite kubb. Miliam älskar att bada! Plaskar som bara den och skrattar högt. Min lilla son. Kroppen börjar bli så som jag vill. Känner mig rätt bekväm i min kropp för tillfället. Är aldrig uppblåst och mår allmänt bra.

Sitter ute på verandan med tända ljus, Jimmi och Felix och lyssnar på när sambon sjunger vispop med gitarren och har det allmänt bra. Tidigare ikväll var våra fina vänner Simon och Malin här och åt middag med oss. Min älskade lilla son började även gå idag med sin gåvagn. Överlycklig sprang han omkring på gräsmattan när han kom på hur man gjorde.

Har jag sagt att jag älskar mitt liv? Jag har det verkligen så bra man kan ha det just nu. Jag är precis där jag vill vara.

Idag har jag varit i rörelse hela tiden. Började med en morgon promenad innan frukost. Välförtjänt egentid! Sedan bar det av med svärmor för handling på tre olika ställen, efter det matlagning och nu städning. Köpte celsius idag bara för att testa. Sjukt vad den gjorde med min kropp. Jag blev snurrig i huvudet och alldeles skakis. Inte okej.

Imorgon ska vi iväg till Liseberg! Ska försöka ta mig ut på en promenad imorgon bitti igen, man får så mycket mer energi under dagen då.

Just ja, jag har gett mig själv diagnosen 'laktos intolerans', en vecka med laktosfri kost och jag mår bättre än aldrig förr. Har fått min mens för första gången på 5månader också!

Jag har en son som matvägrar. Inget passar. Kött och fisk vill han inte ens stoppa in i munnen, kyckling funkar ibland. Jag har testat olika recept, mosat det på olika sätt, olika grönsaker, frukter och allt man kan tänka sig. Men ingenting funkar. Vad gör man då?! Han kan ju inte leva på gröt och välling, det är han för stor för nu. Han ska ju ha minst två lagade mål per dag. Jag kanske får i honom en halv, om det är en bra dag.