Miliam är en riktig liten busunge! Skrattar och ler stort hela tiden. Drar i allt och vet precis vad han får och inte får göra. Han är så fin.

Jag fick inget besök idag, men det gjorde ingenting alls. Jag somnade i soffan och har nu förflyttat mig till sängen. Ena hunden gör mig sällskap istället för min fina T.

Jag tänker ofta på en sak, kan man älska någon för mycket? Kärleken jag har till både T och Miliam är så extremt stark. Jag kan sitta och bara titta på dom i flera timmar. Jag har sån tur som har en så fin familj. Att dagligen känna sig älskad och behövd är inget man ska ta för givet, det är en gåva. Den finaste gåvan man kan få.

Äcklig morsa signing in

Jag funderar seriöst på brunt hår igen. Ljust är inte min kopp av te. Beslutångesten gör sig påmind igen.

Miliam är frisk i alla fall, killen har lite utslag kvar men inget annat. Ikväll jobbar T och sedan kommer hans vänner hit. Försöker få hit Felix och Julle på spelkväll, fingers crossed!

Jag har gått från att endast läsa gravid/mamma-bloggar till att läsa tränings-bloggar. Jag vill, jag kan, jag ska. Jag ska göra en god juice av citronerna Kajsa!

Imorgon ska jag ut på en lång rask promenad, det lovar jag er. Hundarna mår också bra utav det. Ikväll skippar jag potatisen och använder matlagningsgrädde istället för vanlig grädde när jag tillagar köttet vi ska avnjuta. Grönsaker ska också ätas. Vatten till det. Funderar på att köpa en liten bikini som jag ska få på mig i sommar. Först ska dock löparskor inhandlas, jag fick klartecken utav sambon igår så nästa lön ska dom beställas. Då har jag ingenting att skylla på längre.

Får räkna dessa bilder som 'före-bilder'.

Tjock? Inte det minsta. Otränad? Minst sagt!

Hänger i soffan med mamma

Miliam har fått utslag på hela magen och ryggen, han äter och sover dåligt och han är väldigt grinig. Efter att pratat med 10 olika personer inom vården kom dom fram till att det är tedagarsfeber. Om utslagen blir värre ska vi höra av oss igen. Jag är trött på vården i Sverige nu, hur svårt kan det vara?

Ikväll ska T jobba i 6h, jag ska ta hand om min ledsna lilla son samtidigt som jag har mensvärken from hell. Får trösta mig med att jag endast har lingonvecka var annan månad. Tråkigt när vi ska skaffa fler barn dock, lär bli svårt att pricka in min ägglossning när det endast händer var sjätte vecka. Jag ska inte ta p-spruta. Nu kom T hem med min choklad.

Håret är fortfarande under progress. Dopet är om en månad och då ska det vara klart! Som tur är har jag en sambo som hjälper mig utan att klaga. Vi har en fin relation. Att kunna flamsa som treåringar, prata djupt om våra tidigare problem, konstant ge varandra komplimanger och kramas hela nätterna är inte helt fel.

För er som undrar är lille Miliam frisk igen. Efter en natt med en massa pussar och kramar så var febern borta! Jag misstänker att det är tänderna som spökar igen. Han är konstig i magen, halv gnällig och sover oroligt. Min lilla fina.

Nu behöver jag eran hjälp igen! Hur får jag bort det lilla fettet som hänger över byxkanten? (Bukfett, är det så man kallar det?) Finns det några speciella övningar man kan göra? Ska jag äta på något annat sätt? Hjälp mig!

Jag tänker på en sak dagligen. Hur naiv man är som gravid, i varje fall om det är första barnet.


 'Det är inte så jobbigt att ta hand om ett barn.' 
 'Klart man hinner träna, det är ju bara att lägga barnet i vagnen och gå ut!'
 'Jag förstår mig inte på dessa 'trötta' mammor som aldrig orkar fixa sig, så äckligt! Så ska jag aldrig bli!'

Ja, ovanstående är fraser jag använde dagligen. En liten naiv omogen tonåring som borde väntat 10år med att skaffa barn men hon gick emot strömmen och gjorde det ingen annan gjorde. Blev gravid, fick barn och sitter nu trött, utsliten, finnig och plufsig i sin soffa. Röven är nära på att växa fast i soffan och finnarna på hakan borde ha en egen adress. Dagligen säger hon åt sig själv att rycka upp sig, koppla hundarna, klä på barnet och gå ut i den friska luften. Soffan och teven är dock alltid mer upphetsande. Här spenderar hon sina dagar. Eller krypandes runt på golvet med sonen.
  Ja juste sonen, han som har huvudrollen i hennes liv, allt annat är bortglömt. Alla drömmar om framtiden, alla måsten i vardagen. Att bara tvätta håret är jobbigt nu. Vart tog den där lilla målmedvetna flickan vägen egentligen? Jag saknar henne.

Jag vet att jag endast kan ändra på mig själv. Jag vet också att inget kommer hända så länge jag sitter här hemma ensam i soffan framför teven med en morot i handen. Kilona kommer stanna kvar på kroppen, höfterna kommer aldrig bli mindre och benen aldrig vältränade. Något så enkelt som att plocka undan tallriken efter man har ätit är numera en stor utmaning. Jag är slutkörd, benen bär knappt längre och hjärnan går på lånad energi. Energi som jag lånat från sonen. Den där lilla människan som kan få hela mig att smälta. Han gormar 'uuuuuuuuuuuaaaaaaaaaAAAAAAAAAAAAAAAA! uuuuuuuuaaaaAAAAAAAAAAA!' och skrattar högt när man pussar på hans lilla tjocka mage, bara det får mig att orka ställa mig upp ur sängen.

Min lilla söta älskade och stackars son är sjukare än någonsin tidigare. 38.5 graders feber, jätterosiga kinder och extremt klängig. Han får nog sova mellan oss inatt. Han behöver mycket kramar och pussar.

Rosiga kinder efter en timmes promenad med familjen och hundarna. Jag ska en gång för alla gå ner dom sista kilona, 4kg kan väl inte vara så svårt?

Jag frågade finaste Kajsa om råd på vad jag ska äta för att få bort min uppblåsta mage, 'dieten' har redan gjort sitt. Magen känns bättre, huvudet värker inte, för första gången på flera månader! Och jag mår inte illa. Vitt bröd och pasta kan slänga sig i väggen, jag behöver inte er!

Nu släpper vi bomben, Miliam ska få ett syskon! Det är i varje fall vad man skulle kunna tro. Jag ser ut som när jag var gravid i fjärde månaden. Jag har haft 'mjölk-mage' i flera månader nu, vad gör man åt sånt? Jag vill inte se gravid ut när jag inte är det!

Ikväll ska vi på middag hos Miliams farfar, god mat och roligt sällskap säger man aldrig nej till. Gratis är gott också. Skämt!!!

Jag och Miliam tittar på barnprogram medan vi väntar på att gubben i huset ska gå upp. Jag ska försöka tvinga ut honom på en promenad, solen är framme!

Igår kväll var Miliam hur snäll som helst. Vi satt inne i huset med ett par kompisar, såklart hade vi baby vakten med oss! Men han sa inte ett knyst. (Vi hyr lägenheten utav T's mamma så vi bor ovanför hennes garage.)

Nu ska jag äta en dunderfrukost!

Nu kör vi!

Kolla ögonfransarna!

Ikväll är jag och Miliam ensamma hemma, som vanligt. Vi har städat, badat och lekt. Nu ligger han i sin säg och jag håller både tummar och tår för att han inte kommer vakna mer ikväll.

Imorgon ska jag ut med vänner, jag har fått en välbehövlig barnledig kväll utav min fina T. Han ska vara hemma med Miliam. Jag måste komma ut lite känner jag.

Nu ska jag fortsätta städa lägenheten och sedan föna håret!

Nytt i mammans och sonens garderob

Vårjacka till lilleman, snygg och 99pix på rea (tidigare 179:-)!

(För er som vill ha 'häftiga' kläder till era små, kolla in på ->zara.com<-!)

Klänning till mamman från h&m

Har tänkt göra en års resumé utav 2011 hela januari nu men inte fått tummen ur. Nu har jag äntligen tagit mig tid till att lägga in alla bilder. Förbered er på en riktig bild-bomb! 

Året började med kärleken vid min sida och en liten liten ärta i magen

Tiden gick och vi bestämde oss för att behålla den där lilla ärtan.

Vi skulle bli föräldrar och jag hade planerat precis allting. Runt denna

tidpunkt blev det även offentligt att vi skulle bli föräldrar, T's kompisar

tog det förvånande bra och var glada för vår skull. 

Mina 'vänner' sa upp kontakten med mig, jag förstörde mitt liv hette det.

Men lycklig var jag ändå.

Magen växte, likaså gjorde även våra bråk. Vi bråkade om precis allting.

Saker flög genom luften, vi skrek och jag grät hysteriskt.

Ultraljudet närmade sig, folk slog vad om vad det gömde sig för något i magen.

(Jag tippade på flicka, T på pojke.)

Någon vecka innan ultraljudet kom T till uppsala, där jag då bodde.

Vi pratade knappt på hela veckan och tre dagar innan ultraljudet tog det slut.

Han följde med på ultraljudet, vi köpte de första kläderna till vår son

och sedan åkte han hem till Varberg igen.

Tiden gick och jag gjorde vad jag kunde för att sysselsätta mig på bästa sätt.

Jag umgicks väldigt mycket med min släkt, dom pratade med mig

och tog hand om mig. Klämde på magen och fantiserade fram hans utseende med mig.

Jag och T träffades en gång till, precis innan min 19års dag, sedan pratade vi

inte ens med varandra. Nätterna gick åt till att gråta, dagarna gick åt till att försöka vara glad.

En väldigt jobbig tid var det.

Magen bara växte och växte och folk började fråga efter pappan till barnet.

'Jag antog att han inte var inblandad.'

Jag svarade alltid 'Det kommer lösa sig med tiden'

Samtliga kontrade med 'Tro det du', och log sedan falskt.

Jag behöver nog inte förklara hur jag mådde.

Jag gjorde allt för att komma hemifrån och åkte med min pappa, farmor och farfar 

upp till jämtland där min far har en stor gård. Dagarna gick åt till att inte

göra någonting alls över huvud taget. Jag pratade med både farmor, farfar

och pappa på ett sätt jag aldrig gjort tidigare.

Tiden gick och förlossningen närmade sig med stormsteg. 

Jag var stressad och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen.

Nu började det bli riktigt jobbigt att vara gravid, jag var så svullen att

jag knappt kunde gå, foglossningen var värre än någonsin och det var

aldrig någon som masserade mig eller som frågade hur jag mådde. 

Dagen D närmade sig och alla var nyfikna på hur det gick, om förlossningen var på gång.

Till allas förtret bestämde sig Miliam för att stanna där inne lite längre.

Han var så efterlängtad.

Dagen D kom och försvann, jag var trött på att vara gravid och

visade mer än gärna detta. Jag klagade som aldrig förr, sprang upp 

och ner i trappor, lånade mormors hund för att ha en ursäkt till

att gå ut men allt var förgäves. Han stannade där inne.

Sen kom dagen, då Miliam bestämde sig för att komma ut tills in mamma.

Förlossningen är inget jag kommer ihåg något från, allt jag vet

är att jag hade panik från början till slut. Jag sparkade och slog på

läkaren och gick sönder så in i helvete. Men han var här, min son 

som jag hade väntat på så länge.

Miliam var väldigt liten när han föddes, han vägde ju bara 3220g.

Amningen gick bra till en början, mina bröst växte tre storlekar på en vecka.

Det bokstavligen talat sprutade ur dom när jag tog av mig min bh.

Lille Miliam behövde bara gapa för att få i sig mat.

Dagarna gick fort, Miliam underhöll  mig dagligen med sina miner 

och vi mös mest hela tiden. Han var extremt mammig.

Så kom tiden då mjölken sinade och Miliam inte blev mätt. Han började

krångla med amningen och skrek dygnet runt. Jag sov som mest två timmar 

per dygn och ville inget annat än ha T där som hjälp.

Jag började med ersättning och hans humör vände på sekunden.

Han började le och skratta utan ljud. Jag älskade att vara mamma.

Sedan kom T in i bilden igen. Han och Miliam fick en jättefin kontakt

och det verkligen märkes på Miliam att han trivdes med att ha oss båda 

vid sin sida. T gjorde allt, tog nattmatningen, bajsblöjor och allt annat som hör till föräldraskapet.

Jag bestämde mig för att följa med T till varberg för att överraska alla här nere.

Det blev lyckat och vi togs emot med tårar, kramar och pussar.

Miliam trivdes extremt mycket och det verkligen märktes.

Vi åkte hem till huvudstaden igen fem dagar senare.

Med en klump i halsen och tårar i ögonen sa vi hej då.

Även fast vi borde vara vana vid att säga hej då vid den punkten

var det svårare än någonsin. Jag skulle vara ensam med Miliam

igen som nu var van vid att ha både mamma och pappa vid sin sida.

Vi åkte ner till Varbeg en gång till, och blev kvar. T hade fixat boende och jobb

så det var bara för mig och Miliam att flytta hit! Och det gjorde vi.

Vi åkte upp till huvudstaden igen till julafton dock, men då var pappa T med.

Under tiden i varbeg umgicks vi med fina vänner, myste som en familj och var lyckliga.

Allt kändes naturligt och jag mådde bra igen. 

Miliam mådde och extremt bra.

Nyår närmade sig och Miliam fick börja smaka på lie olika pureer, det var väldigt populärt.

Han blev arg och började skrika så fort man plockade undan burken. 

(det var innan jag hade fått min stavmixer)

Hsn utvecklades även till ett dregelmonster som åt på allt!

Året avslutades som det hade börjat. Dock så var lilla ärtan utbytt mot en mindre

mängd alkohol. Kärleken var åter vid min sida och vi firade in det nya året med

fina vänner på en balkong i varberg.

Allt blev som jag ville att det skulle bli. Vi tog bara en lite längre väg hit.

Dock så tror jag att det fört oss närmre varandra.

Vem vet, en dag kanske det sitter en ring på mitt finger också.

En sak är i alla fall säker, jag är lyckligare än någonsin.