Här ligger jag och gör det jag inte borde, slappar.

Jag har tryckt i mig allt jag kommit åt denna helg. Det har resulterat i en allmänt fisig kropp och verkande huvud. Helt och hållet med egna fel. Dagen ska inte starta med choklad och julmust!

Jag sitter och skriver inhandlingslista och matschema för de kommande två veckorna. Den som vill får gärna komma med tips på god mat! Jag har 0 fantasi när det kommer till mat..

Idag ska det jävlar i mig städas! Barnet ska få frukt först dock.

Ett stadigt leende på läpparna, sen klarar man allt. Eller?

Tre dagar kvar till självaste julafton. Som barn kändes det som en evighet, som vuxen går åren alldeles för fort! Jag har fortfarande inte kommit igång med julbaket. Några julklappar är det kvar att slå in och huvudet är ett enda kaos!

Kvällen kommer dock bjuda på gomiddag hos T's mormor, och sedan sällskapsspel med fina vänner hos oss. Krogen är inget för oss.

Min fina T överraskade mig med en julgran! Den stod här grön och grann i vårat lilla krypin när jag kom hem från vår ståtliga huvudstad. Han kan bara han vill!

Nu står städning, diskning och uppackning på schemat. Sedan förberedelse inför morgondagens middag och tomteverkstan ska få sig ett besök idag också hade jag tänkt. Men först ska magen få sig något gott.

Nyårslöften. Är det någon som avger sådana nu för tiden? Eller finns dom där för att brytas? Jag tror på det, tidigare år har jag inte avgett några löften men i år har jag en mindre lista! Och ni får veta den listan vare sig ni vill eller ej! Bara för att jag är så elak.

1. Klyschan, sluta röka! Tråkigt må hända, livsviktigt för mig.
2. Klysha #2, börja träna. Samma som föregående, tråkigt men viktigt.
3. Klara av studierna. Jag Sara Ehrman ska studera på distans, något ingen tror att jag klarar av. Ger mig för tillfället bara mer motivation.
4. Vara den bästa bullmamman detta land skådat.
5. Börja äta bättre och inte ge upp!
6. Värna om min och T's relation som tyvärr glömts bort i all stress detta år bjudit oss på.

Jag läser Aftonbladet dagligen, både i telefonen och den fysiska tidningen. Något som dagligen förbryllar mig är hur våra barn världen över behandlas. Och nu snackar jag inte om 'tänk på barnen i Afrika'-snacket, utan barn i skolor eller liknande. En liten blind pojke på 6år vill inte byta klassrum. Vad gör man då? Men jag vet! Lägg ner honom på golvet och dra dit honom i anklarna! En utav dessa personer som drog iväg pojken var också hans assistent som är väldigt bra vän med pojkens familj.

Eller den 13åriga flickan som blev mördad utav sin granne för att han stördes av hennes ljud när hon gick över golvet. Ska vi behöva gå runt och vara rädda vart vi än är?

Nackskott är det lindrigaste.

Jag ligger i min säng hemma hos mamma och tankarna exploderar i mitt huvud. Rädsla, ångest och ovisshet. Jag är en stark person ja, men ibland känner jag mig lika liten som en myra är till storleken.

Jag lever för min son, men vad är egentligen bäst för honom?

Nu funkar det äntligen att blogga från telefonen! Sitter hos mamma i huvudstaden och kollar på avatar med hennes särbo Christer. Trevlig prick! Miliam sover och imorgonbitti åker jag till pappa. Det ska bli skönt att äntligen kunna hjälpa honom. Min lilla pappa.

Test

Det sägs att om huvudet är ett enda kaos blir hemmet det samma, jag har konstaterat att detta är väldigt sant. I varje fall i mitt fall. En rädsla pumpar ständigt genom min kropp samtidigt som jag håller ett stadigt leende på läpparna. Baksidan med att vara förälder, man tillåts inte att falla. Alltid måste man stå på benen och vara stark. Det gör att man inte orkar ta tag i den där tvätten som legat en vecka, eller stöket som ungen gjort under dagen. Det gör att man gjuts fast i soffan direkt efter läggningen av barnet är gjord.

Baksidan med att bo långt ifrån sina föräldrar är att man inte kan vara där när de faller, när deras ben inte orkar längre och när det stadiga leendet försvinner från deras vackra ansikten. Jag vill slänga mig på första bästa tåg till vår ståtliga huvudstad men istället är jag fast i detta kaos till hem vi har för tillfället. Tanken är att jag ska åka när lönen kommit, alla är förstående och hjälper med barnvakt. Fyra stycken har erbjudit sig. Det gör att det där stadiga leendet sitter kvar i ansiktet. Men kaoset består.

Posar, lyssnar på Swedish House Mafia. Nu ska jag städa.

Tjolahopp!

Bloggtorkan är ett faktum, men käre T bad mig skriva så han har ett fint tidsfördriv när han skiter.

Vad händer då? Jag planerar julafton som en tok, listor, budjet planer, julklapps inköp, dekorationer och bakverk. Test bakat har jag gjort tre gånger nu, det gick sisådär. Men det är ju därför man test bakar, eller? Jag ska bli en perfekt 'bull-mamma', en mamma som står i köket och bakar och lagar mat en hel vecka innan julafton. Det ska vara en varm julafton i mitt hem, en lugn och lycklig dag. Ungar som blir arga över vad de får och som är höga på socker ska inte finnas i min värld. Så är det bara. Perfektionisten kommer fram känner jag.

I morgon ska jag göra det omöjliga, åka till Gekås (Ullared) under ett höstlov. Varför? Jag har ingen jävla aning, jag ska köpa små tomtar och hårfärg. Jag ska stångas med vider värdiga tjurkärringar och preja mig fram bland småbarnsfamiljer. Jag måste vara sjuk i huvudet. Klockan 07.15 bär det av i morgon bitti.

Räcker det nu älskling? Jag har verkligen ingenting att skriva om. Jag avslutar med en fin bild på Papa'Bear.

Jag har sedan igår eftermiddag varit barnvakt åt tre ungar. 5, 7 och 10år är dom. Tjafs, stök och mat som måste lagas. Städning, blöjbyten (Miliam) och disk som måste tas hand om. Barn som ska kissas, borsta tänderna och bäddas ned i sängarna. Upp vid 7 för att fixa frukost och sedan städa och diska igen. Jag älskar det! Det har aldrig varit så enkelt att gå upp som idag. Jag såg framemot att väcka den äldsta och fixa frukost. Jag är helt plötsligt fyrbarns mamma, och det är de bästa och roligaste jag någonsin gjort.

Jag har alltid sagt att jag vill ha fyra barn, nu vill jag det ännu mer. Stackars T som bara vill ha ett eller två. Jag älskar barn, och jag lever mitt liv för det barn jag har nu och mina framtida barn. Jag känner mig så harmonisk.

Look at the stars, look how they shine for you

Tänk vilken styrka man kan få ifrån en sådan liten krabat. Tänk vilket tålamod man har med precis allting. Jag pratar nog inte bara om mig själv när jag säger detta, men min son gör att jag klarar precis vad som helst. Vad hade jag gjort utan dig? Vad gjorde jag förr? Hur fyllde jag mina dagar med sysselsättning? Hur klarade jag av att andas, leva? Vad skulle jag göra om du en dag skulle försvinna? Hur klarar man då av att ställa sig upp ur sängen?

Om jag inte haft Miliam just precis nu, så skulle jag lägga mig ner och ge upp. Då skulle jag flytta någonstans där ingen vet vem jag är. Där ingen kan hitta mig. Och där jag får börja om från början.

Jag skulle fly till ett ställe där ångest inte existerar. Där alla har ett leende på läpparna och alla är harmoniska. Det är i varje fall vad man fått höra om det stället. Ett ställe man bokstavligen talat flyger på moln och vakar över de vilsna själarna som är kvar på jorden. Men nej, jag har Miliam, och då har jag allt jag kan önska mig. Livet är inte lätt, livet är inte en dans på rosor, och jag ska klara av detta uppdrag någon högre makt givit mig.

Jag ska pressa en god saft utav citronerna någon valt att ge till mig. Jag ska kämpa tills det inte finns en droppe blod kvar i min kropp.

Livet börjar bli enklare. T har fått ett vikariat och är garanterad jobb fram till årsskiftet. Han kanske även har ett jobb på g i Göteborg. Jag börjar plugga efter årsskiftet = mer pengar i familjekassan och ett liv utanför hemmet för mig. Vi har även börjat kolla runt efter en ny lägenhet. Sökte första idag.

Imorgon åker jag till huvudstaden för att hälsa på mina föräldrar och på lördag åker jag till Uppsala för utgång med en gammal vän jag inte träffat på si sådär fem år.

Just ja, T klarade sitt körkort idag. 6veckor tog det för honom. En väldigt jobbig tid för hela familjen men han klarade det. Och jag är så stolt man kan vara. Älskade älskade du.

Jag har alltid låtit mig påverkas utav andra personer och vad dom ska komma att tycka om mig. Har jag en kompis som städar mycket, ja då måste jag också det om den kompisen ska komma hit. Har jag en kompis som äter über nyttigt, ja då måste jag också det om jag är med denna person. Om någon hatar rökare, då röker jag inte när denne ser.

Jag hittar aldrig riktigt motivation till att göra något åt mig själv. Åt den lata röv jag faktiskt har blivit. Den jag egentligen inte vill vara. Därför är jag lättpåverkad utav andra personer och deras tankar kring diverse saker.

Jag är en person som röker, äter onyttigt, inte rör speciellt mycket på mig, städar inte varje timma varje dag och oftast sätter jag mig hellre på golvet med miliam i någon timme istället för att gå och diska. Gör detta mig till en dålig person som inte tar sitt ansvar? Jag tror ärligt talat inte miliam lider speciellt mycket utav att ha en mamma som inte är pinnsmal eller som inte städar precis hela tiden.

Har jag fel?

Kärleken. Livet. Hjärtat.

Sedan jag fick min son har jag insett en sak med detta samhälle. Män är duktiga bara dom byter en bajblöja, kvinnor förväntas kunna ta allt. Som har med barn att göra.

Min sambo flög ensam med vår son upp till min storebror. Jätteduktigt av honom! En hel timme ensam på ett flygplan?! Vi avgudar dig och överröser dig med komplimanger och leende ansikten!
Jag åker tåg ensam med vår son i 4-5h. Men vadå det är bara något jag ska klara av ju? Oj är din son trött och skriker? Få tyst på ungjäveln så fort du kan, är du en dålig mamma eller?

Det pratas om 'hen'. Om denna jämställdhet. Om detta samhälle som gör kvinnor och män till olika kön. Och det är ju helt fel säger dom! Det dom inte tänker på är att det är olika i allt. Kvinnor SKA ta hand om barnen, männen är duktiga om dom håller sitt barn i handen över gatan. Kvinnor är löjliga när dom pussas och gullar med sina små barn. Män höjer man till skyarna om dom ger sitt barn en kram.

Vi kvinnor måste hävda oss själva precis hela tiden när det kommer till föräldraskap. Så du jobbar ett heltidsjobb, tar hand om hemmet och barnen? Det är vad du är skapad till ju! Men oj en pappa som jobbar och sen ställer sig vid spisen? Du är en förebild för unga pojkar! 

En ung pappa tar inte sitt ansvar, han är bara rädd. En ung mamma som inte tar sitt ansvar, hon är en tävla hora som förtjänar att dö!! Nej! Lägg ner! En pappa som inte tar sitt ansvar är lika mycket till hora. Sidospår.

Vi måste bli bättre på att lyfta dessa superkvinnor till mammor till skyarna också! Det är inte en självklarhet att vi mammor ska klara allt. Det är inte en självklarhet att ni pappor ska få komplimanger och beröm bara ni byter en bajblöja. Alla ska förväntas få samma beröm och förväntning på sig.

Jag vill ge alla mammor där ute beröm för vad ni gör. Även om ni är tjocka, smala, långa, korta, unga eller gamla. Fy fan vad bra ni är!

Vid den här tiden för ett år sedan låg jag på bb med en nykläckt bebis på min mage. Tänk att tiden bara kan försvinna. Det känns som att den runnit ur mina händer. Jag har varit mamma i ett år. Ett år utav glädje, kärlek, oro, ångest, magknip och underbara stunder jag aldrig kommer glömma.

Idag har jag en 1åring, ett litet barn. Som gör varenda sekund tusen gånger mer värd att leva. Tänk om han hade en aning om allt jag skulle kunna göra för honom. Min lilla fis.

Han är ren och skär prefektion.

Jag har tagit en 'blogg-paus', som ni säkerligen redan lagt märke till. Jag och T har en del att ta oss igenom just nu. Körkort, ettårs kalas, större boende. Ja ni fattar.

Återkommer gör jag säkerligen någon gång. När vet jag inte.

Det är något fel på antingen min telefon eller samtliga appar som finns på den så jag kan tyvärr inte ladda upp några bilder. Finns dock fortfarande på instagram ; pluppin.

Ätandet går åt rätt håll. Fuskade lite och åt en fullkorns macka med skagen och sallad på från subway igår. Enda skräpmaten jag tillåter mig själv att äta.

Igår fixade jag till en  gudomlig kycklinggryta/soppa. Grabbarna åt som gamar och jag kollade stolt på. Miliam har blivit jätteduktig på att äta med gaffel! Det går inte fort, men han äter utan att kasta maten på golvet! Idag åt vi hemmagjord pytt gjord på kött, korv, lök och morötter. Miliam fick ett ägg nervevat i sin mat och sambon två stekta ägg på sidan av. Dom åt som gamar idag också. Tänka sig att jag kunde laga god och nyttig mat? Nog inte många som tror om mig.

Ibland kan jag sakna alla mina gamla vänner. Vi hade ändå jävligt kul väldigt ofta. Alla sommarnätter vi gick hem barfota från krogen. Alla för och efterfester. Alla slökvällar hemma med Disney filmer. Alla sommardagar ute i solen. Alla skratt, tårar, kramar och pussar. Alla snefyllor i någon park på stan. Alla krogkvällar som slutade i total kaos.

Jag förbannar  mig ofta över hur det sedan utspelade sig i slutändan. Hur alla vände mig ryggen. Oftast bryr jag mig inte, men ibland, bara ibland kommer tankarna och klumpen i magen tillbaka. Tårarna bränner bakom ögonlocken och jag önskar någon hade skam nog  i sin kropp att höra av sig. Efter alla dessa år.

Dagens andra matintag är avklarat! (Miliams tredje.) Lax med broccoli och blomkål bjöds det på! Militär fick potatis, grädde och smör i sin röra. Lillponken är inte speciellt förtjust i fisk, men det mesta gick ner!

Nu ska jag diska och sedan åka och handla med svärmor. Vi har ingenting hemma!

Sitter i lägenheten och kollar på allt som måste göras. Jag orkar inte packa upp. Energin är som bortblåst. Har dock lovat mig själv att ha det fixat när sambon kommer hem från jobbet.

Vi kom hem igår kväll. Svärmor hade lagat middag åt oss, det slutade med att vi stannade där till 12-1 inatt. Vi har saknat varandra!

Gått upp i vikt har vi gjort också, både jag och T. Nu ska vi börja äta nyttigt. Vi måste få en sundare syn på mat. Alldeles för mycket fett och snabbmat. Vit pasta, limpor och potatis. Ut med skiten och in med bra nyttig och god mat! Ikväll ska jag äta lax med broccoli och blomkål. Bland det bästa jag vet! Det enda vi har hemma också..

Besviken, uppriven och förbannad. Ibland undrar jag hur jag egentligen orkar.

Miliam är sjuk, stackarn. Vi ska ta oss till läkaren imorgon och se om han kan flyga. (Min brorson har ditt dop i helgen, T ska flyga dit med honom så han slipper sitta i en bil i 8h.) Annars stannar jag, T och miliam här i Stockholm över helgen.

Sitter hos min käre mor i huvudstaden. Vi kom hit igår vid 15. Miliam var förgävlig på tåget. Slängde sig överallt, kastade runt saker och skrek konstant. Utom de 40min han sov. Aldrig igen. 

Idag ska vi ut till landstället, inte varit sedan jag var höggravid!

När jag sitter här på campingen med svärfar tänker jag på en sak. Fenomenet 'Semester-svenskar'. Två-tre barn, mamma (blek och smygtjock. Oftast är 'graviditets-vikt' ursäkten), pappa (skriker halsen av sig på ungarna som inte lyssnar ett dugg för han annars bara jobbar och därför inte fått någon respekt av sina barn). Dessa små barn i åldrarna 4-13 blir pumpade med socker och fel mat dagarna genom. Lägg på rutiner som totalt suddats bort, för 'det är ju semester', så får man små monster. Små monster som inte visar hänsyn. Små monster som bara låter och är allmänt jobbiga. Små monster man lust att doppa upp och ner i poolen i hopp om att dom får sig en kallsup. (Givetvis inget jag någonsin skulle göra!)

Min son, som i princip alltid är snäll och tyst, var igår ett utav dessa monster. Vi åkte kl 6.45 hem i från och därför var jag tvungen att väcka honom vid 6.00 för att hinna med allt. Aldrig igen. Han skrek, kastade sig åt alla håll, villa inte äta, ville inte dricka och ville inte sova. Idag har jag varit nitisk på mat, vatten och sovtider. Vad händer? Han är en liten ängel igen!!

Jag vill skaka om dessa smygtjocka bleka föräldrar och säga åt dom vad dom ska göra. Men vad vet jag? Jag är ju bara en liten 20-åring som tror sig veta något. Men samtidigt har jag det barnet som är tystast och gladast utav alla.

Igår var jag med finaste svägerskan på Kent. En av de bästa upplevelserna i mitt liv. Kent var det enda jag lyssnade på under tonåren. Mycket minnen kom tillbaka! Min favoritlåt spelade dom sist och jag stog och sjöng med hela låten. Så jävla underbart!

Tidigt tidigt imorgon bitti åker jag iväg med svärfar och yngsta svägerskan till en camping för sol och bad. Känns som att det behövs efter dessa ångest fyllda veckorna. Jag kunde inte vara mer lyckligt lottat. Vi har föräldrar som alltid ställer upp och vi kommer aldrig någonsin gå utan mat, blöjor och allt annat som behövs. Det är så underbart att slippa oroa sig, även fast det alltid är svårt att be om hjälp.

Nu; packa in allt i bilen och husvagnen. Sen; soooooooova! Ska upp kl 5.00!

Jag önskar att jag hade kämparglöd, självdisciplin och ett jävlar anamma. Jag önskar att jag hade pengar till ett par ordentliga löpskor som jag slipper få stora vattenblåsor utav på hela fötterna. Jag önskar att jag kunde ta mig en springtur på kvällen och en redig promenad på dagen. Jag önskar att jag kunde få sluta oroa mig över hur vi ska kunna ha mat på bordet resten av månaden. Hur vi ska kunna byta blöja på våran son och hur vi ska ha råd med välling.

Jag blir förbannad på folk som har allt men ändå lyckas hitta något fel. På de som är så otroligt otacksamma att man bara vill ge dom en redig smäll på käften. Testa att äta mögligt bröd till frukost och pannkakor gjort på sur mjölk bara för att få i sig lite energi, sen kan ni klaga.

De senaste dagarna har jag umgåtts med våra fina vänner medan sambon haft 'egen-helg'. Vi har fått ihop ett fint litet gäng som är helt underbara att umgås med. Alla älskar Miliam och Miliam blir helt lyrisk när dom är här och hälsar på. Det är inte ofta jag behöver sitta ensam ni för tiden och jag älskar det.

Dagarna flyger förbi och jag hinner inte riktigt med allt. Familj och hem går före det mesta nu för tiden. Har även börjat tänka på Miliams ett års dag lite mer också. Presenter, bakverk, tårta, inbjudningskort etc. Så mycket planering!

Igår var vi ute hela dagen, badade i poolen och solade. Spelade lite kubb. Miliam älskar att bada! Plaskar som bara den och skrattar högt. Min lilla son. Kroppen börjar bli så som jag vill. Känner mig rätt bekväm i min kropp för tillfället. Är aldrig uppblåst och mår allmänt bra.

Sitter ute på verandan med tända ljus, Jimmi och Felix och lyssnar på när sambon sjunger vispop med gitarren och har det allmänt bra. Tidigare ikväll var våra fina vänner Simon och Malin här och åt middag med oss. Min älskade lilla son började även gå idag med sin gåvagn. Överlycklig sprang han omkring på gräsmattan när han kom på hur man gjorde.

Har jag sagt att jag älskar mitt liv? Jag har det verkligen så bra man kan ha det just nu. Jag är precis där jag vill vara.

Idag har jag varit i rörelse hela tiden. Började med en morgon promenad innan frukost. Välförtjänt egentid! Sedan bar det av med svärmor för handling på tre olika ställen, efter det matlagning och nu städning. Köpte celsius idag bara för att testa. Sjukt vad den gjorde med min kropp. Jag blev snurrig i huvudet och alldeles skakis. Inte okej.

Imorgon ska vi iväg till Liseberg! Ska försöka ta mig ut på en promenad imorgon bitti igen, man får så mycket mer energi under dagen då.

Just ja, jag har gett mig själv diagnosen 'laktos intolerans', en vecka med laktosfri kost och jag mår bättre än aldrig förr. Har fått min mens för första gången på 5månader också!

Jag har en son som matvägrar. Inget passar. Kött och fisk vill han inte ens stoppa in i munnen, kyckling funkar ibland. Jag har testat olika recept, mosat det på olika sätt, olika grönsaker, frukter och allt man kan tänka sig. Men ingenting funkar. Vad gör man då?! Han kan ju inte leva på gröt och välling, det är han för stor för nu. Han ska ju ha minst två lagade mål per dag. Jag kanske får i honom en halv, om det är en bra dag.

Jag misstänker att jag är laktosintollerant. Allt med mjölk i gör mig extremt uppblåst. Har testat att äta laktosfria youghurtar i en vecka nu och det har fått fart på magen minsann! Funderar starkt på att gå över till en helt laktosfri kost och se vad det gör med magen min. Jag är trött på att se gravid ut.

När vi ändå är inne på ämnet kroppen kan jag tala om att jag gått upp 5kg sedan senaste uppdateringen. Celluliter pryder fint mina lår bredvid mina vackra bristningar! Hoppas ni förstår ironin i den textraden. Jag fick någon kräm utav svärmor man ska smörja med morgon och kväll, men jag som aldrig riktigt trott på liknande saker gav det inte riktigt en chans. Träning och rätt mat gör nog större skillnad.

Nu när min fot är näst intill läkt ska jag börja ta mig ut på lite promenader. Sambon har utlovat att vi ska börja gymma efter han fått sitt körkort. Känns som att tiden är inne att börja träna upp konditionen som är värre än värst nu. Tänk den tiden jag cyklade eller gick en mil per dag bara för att ta mig till och hem från skolan. Fotboll och andra fysiskt krävande 'lekar' höll vi på med på rasterna och efter skolan också. Så jag kan, bara jag vill!

Kände för en förändring

Det bästa med att bo på landet? Man har bönder som grannar! En granne odlar gudomliga tomater och gurkor. En annan säljer alla möjliga sorters grönsaker, ägg och potatis. Varför ta bilen in till stan när man kan ta cykeln till grannen och få så färska grönsaker att man själv plockar dom? Inga bekämpningsmedel, inget djurplågeri (syftar på de söta hönorna) och så miljövänligt det bara går! Inte speciellt mycket dyrare är det heller.

I veckan ska jag konka med min sambo, bebis och svägerska (7år gammal) till stan för handling. Kläder till Miliam som knappt har något plagg alls kvar som passar och mat till familjen. Vi ska åka buss, det glömde jag att tillägga, men det går säkert bra.

Midsommar bjöd på måna överraskningar. Lite skrik, bråk och allt avslutades med dans in på småtimmarna. Vi gick hem i soluppgången, inte en bil i sikte och dimman låg tät över åkrarna. Korna låg i sina hagar och jag kände mig för en gångs skull riktigt lugn och trygg. Det är vid sådana tillfällen jag älskar landet, det är så vackert.

T's mormor tog Miliam, helt på eget initiativ så att vi kunde roa oss. En fin familj har vi minst sagt. Vi överöser varandra med komplimanger och kärlek. Vi stöttar varandra i vått och torrt och vi vet att man alltid har någon att prata med om något känns tungt.

Blogga var det ja.. De senaste dagarna har vi varje fall fixat en liten lekhörna till Miliam i sovrummet och idag test balade jag cupcakes till hans födelsedag. Sjukt att han snart fyller år.

Cupcakes'en blev inte alls goda, alldeles för söta och stora. Inte alls min grej. Ska testa göra dom lite mindre med en annan frosting. Fina blev dom i alla fall!

Ger bloggandet en chans till. Anonyma kommentarer ska inte få komma åt mig.

Vad har hänt de senaste då? Jag har fyllt 20, umgåtts mycket med familj och vänner och försökt hålla huvudet över vattenytan. Det är dock inte alltid det lättaste.