http://instagram.com/pluppin

 

Sitter fast i en djungel av soffor hit och dit. Vi har pratat om ny soffa länge nu, vårat vardagsrum är det enda rummet i lägenheten vi faktiskt varken lagt tid eller pengar på i någon större benämning. Köpta lampor till fönstrarna innan vi flyttade in för 79:- styck, och en tavla för 200:-.

Nu ska vi alltså ha en soffa, ett nytt bord, en fin fåtölj och ny tv-bänk och matta. Det ska upp saker på väggarna och fixas en liten kontorsdel där vi kan sitta och plugga.

Dessa soffor har jag hittat, men jag kan inte bestämma mig!


En stilren modern men ändå mysig soffa med ett fint avslut, från EM
(http://www.em.com/produkter/soffor-baddsoffor/ovrigt/move-hornsoffa-m-oppet-avslut-tyg-flash-01-salt-peppar-t6l4-0000147717)

Jag älskar dessa enkla soffor som är lite böjda, ungefär samma prisklass. Håller dom samma standard dock?
(Soffa1: http://www.em.com/produkter/soffor-baddsoffor/ovrigt/fallstone-3-5-sits-soffa-tyg-flash-01-salt-peppar-t6l4-0000147714
Soffa2: http://www.chilli.se/sv/artiklar/stuart-soffa-svangd-xl-flash-01-3-ryggkuddar.html)
Vanlig hederlig hörnsoffa, vill dock ha den i en mer grå/bege färg!
(http://www.em.com/produkter/soffor-baddsoffor/ovrigt/baseline-byggbar-kombination-tyg-prisgrupp-1)

Detta är alltså bordet och fåtöljen vi ska ha, tv-bänk har jag inte hittat någon jag tycker om. Vi får ta soffan först, eftersom jag aldrig kan bestämma mig!

Kroppen tre år senare

Inte jag att lägga upp sådana bilder men all cykling har gett enorma resultat.  För första gången sedan ca. 12-års ålder kan jag gå i en bikini och känna mig bekväm. Nu drar jag och min familj till stranden en sista gång innan det är dags för riktig semester!

En vecka har gått nu, en vecka utav dålig sömn, rutiner som nitiskt efterföljts och en underbar son som bara gosar och pussar på sin mamma. Jag använder kvällarna till att plugga, sova kan jag ju ändå inte. Jag har snart gjort tre uppgifter denna veckan. Något som annars brukar ta 5-6 veckor. Jag är mer strukturerad när jag är ensam, konstigt det där.
  T har det bra, han får se mycket fina platser och får göra det han verkligen brinner för. Stå på scenen. Även fast jag vet att detta är hans kall i livet är det så förbannat svårt när han är iväg. Blir man någonsin van vid det? 

Igår åkte jag till min svärmor, allt för att komma hemifrån. Kvällen slutade i en alldeles för onödig fylla som inte borde fått äga rum. Det var kul till en början, men slutade som vanligt i katastrof. Jag lär få en saftig telefonräkning i slutet av månaden. Jag funderar seriöst på att bli nykterist på heltid en tid framåt. Bara tills jag hittar mig själv igen.
  Imorgon ska jag till sjukhuset igen, månaderna går för fort. Tänk att jag hade varit gravid i v.33 om det hade gått vägen. Men så ska vi inte tänka. Jag ska få träffa min läkare som bestämmer över mina blodprov, jag ska försöka få avsluta detta tidigare än tänkt.

Här sitter jag igen, ensam. T är på turné och ska denna gången vara borta i två hela veckor. Det som är annorlunda denna gången är att jag har Miliam hemma, så tiden lär ju gå snabbare än sist då jag inte sitter helt själv på eftermiddagarna och kvällarna. Nu kommer jag faktiskt vara tvungen att laga mat och fixa disk och lägga barn och underhålla barn. Snälla säg att tiden bara kommer flyga förbi!

Idag har jag fördrivit tiden med att lämna på dagis, gå och storhandla, sedan storstädat och nu ska jag plugga en stund innan det är dags att cykla till jobbet. Där kommer jag spendera kvällen och förhoppningsvis totaldecka när jag kommer hem.

Jag fyllde år för ett par veckor sedan. Då fick jag min efterlängtade kamera.

Födelsedagsfirandeoutfit!

Självaste födelsedagen (även morsdag) spenderade vi i en park bara vi i lilla familjen.

Även jag fastnade på bild!

Kvällen har gått i rastlöshetens tecken. Jag har bakat både kolakakor och kladdkakemuffins samtidigt som jag druckit vin, kollat på Drop dead diva och tänkt över min uppgift till skolan. Jag ska fördjupa mig i ämnet missbruksvård men vet inte vilket slags missbruk jag ska välja. Det lutar åt matmissbruk då det är ett problem som oftast skyffas undan. Ett ämne inte många vågar ta till sina läppar.

Min pappa var här på besök i helgen. Han la ett alldeles underbart golv på vår balkong samt satte ihop en ännu mer underbar soffa åt oss där ute, min födelsedagspresent. I lördagskväll gick vi ut till stora lekplatsen runt hörnet och grillade. Miliam och pappa (morfar) sprang omkring och lekte, T grillade och jag satt bara och var så oerhört lycklig utav att se min käre far och min käre son springa omkring som dom gjorde. Miliam skrattade så han tappade andan! Det har med andra ord varit en alldeles underbar helg med mycket skratt och kärlek.

Men verkligheten kommer alltid i kapp, dagarna är fullspäckade och jag kapitulerar tyvärr lite för lätt. Jag ligger hellre i sängen med en bok än pluggar. Räknar minuterna det är kvar tills jag måste gå tillbaka till dagis och hämta Miliam. Imorgon börjar min jobbvecka, jag jobbar till på söndag. Har två stora städ och på onsdag ska jag åter igen göra det månliga blodprovet. (Har jag berättat att allt detta förmodligen är över i September? 5 blodprov kvar sedan slipper jag detta helvete.) Eftersom jag ska vara på sjukhuset kl 8.00 och Miliam inte ska vara på dagis förrän kl 9.00 så fikar vi alltid på sjukhuset innan det är dags att gå. (Hans dagis ligger alldeles bredvid sjukhuset.) Trots att jag hatar dessa blodprov, dessa frågor som ställs och denna känsla att inte få bestämma själv över sin kropp så är det mysigt att en gång i månaden få sättas sig ner med Miliam i lugn och ro och bara umgås vi två.

Tre veckor sedan jag ens kollade min blogg. Tre veckor som bara försvunnit. Imorgon kommer min lilla pappa, helgen kommer gå åt till att bygga balkongmöbler och lägga golv ute på balkongen. 

Här får ni en resumé på vad vi gjort det senaste!


Vi har tagit ett premiär dopp för fötterna!

Vi har byggt med lego.

Vi har spelat spel.

Sedan har vi lekt, myst, varit på dagis, jobbat och allt det där andra man gör när man har en familj.

Idag är en bra dag, solen skiner, det är varmt och min mamma fyller år. Min älskade lilla mamma. Jag har gjort en smoothie i min mix&go, världens bästa uppfinning. Mixar i bägaren man sedan dricker ur. Dagens innehåller mango, banan, passionsfrukt, havre youghurt och havredryck med smak av mango och apelsin. Så jävla god!

Satte mig i solen på balkongen i några minuter, mer klarar man inte av då det blir varmare än helvetet där ute men tänkte att jag tar en fin bild! Solen var för stark så jag klarade inte av att hålla ögonen öppna.

Nu ska jag ta det lugnt innan det ska plockas undan här hemma och jobbas hela kvällen.

Älskar min smoothie!

Idag är det verkligen inte en vanlig dag, min mamma fyller år. Inte bara min mamma utan min bästa kompis, min stöttepelare och min sons mormor. En kvinna som fått stå ut med så otroligt mycket ändå har hon aldrig slutat att ge oss kärlek, omtanke och en famn att gråta i.
Hon var den som stod vid min sida under min graviditet, hon var den som stod vid min sida under förlossningen och hon var den som såg min son ta sina första andetag. Hon är den som alltid ställer upp, vad det än gäller. Bara grejen att hon kommer hit en vecka i sommar under sin egna semester för att ta hand om Miliam för att dagis är stängt och vi jobbar. Ja, jag kan ärligt talat inte med ord beskriva hur mycket denna kvinnan gjort, och gör, för oss. Utan henne hade jag och Miliam inte haft något hem i början, utan henne hade han inte haft någon välling när min mjölk sinade och utan henne hade jag inte varit en så älskande mamma jag är idag.
 Hon är en förebild, någon som aldrig ifrågasätter något och någon som ger sitt allt till sina två barn och barnbarn.

Jag älskar min mamma högst på denna jord, att vi bor så långt ifrån varandra är väldigt ofta väldigt jobbigt. Senast i fredags bröt jag ihop för att jag bara ville vara med min mamma, ingen annan.

Grattis på 49-års dagen världens bästa mamma!

Här sitter jag med en hemsk smärta i mage och rygg. Tredje dagen med denna smärta nu. Det var skönare att föda barn, då kanske ni färstår hur ont jag faktiskt har. Jag satte i onsdags in en spiral, där av smärtan. Att få gå igenom allt detta efter att få sin dröm totalt krossad är inte det lättaste. Det kommer vara minst fem år mellan miliam och hans framtida syskon. En ålderskillnad jag ville skulle va 2-3år.

Proverna ser bra ut, nu ska jag dit var fjärde vecka i 6 månader, sedan får jag vänta ytterligare 6 månader innan jag får bli gravid.

Idag ska jag jobba, precis som jag gjort resten av veckan. Det är storm och jag är ibte speciellt peppad på att cykla med denna smärta, men vad har jag för val?

Idag är jag hemma med en sjuk son, hans hosta är värre än någonsin och idag ska vi in till vårdcentralen för att andas i mask för andra gången denna veckan. (Varför får vi inte hem saker så vi kan fixa det hemma istället?!) Livet går framåt, hormonerna är ute ur min kropp = det har inte spridit sig! Det finns fortfarande en minimal chans men inget jag oroar mig över för tillfället.

Skolan är i fas igen och jag har blivit månadsanställd på 91%. Livet går bra nu med andra ord. Jag har en garanterad inkomst till och med sista september, lugnet i kroppen går inte att beskriva. Eftersom jag blivit månadsanställd betyder det att jag får dubbel lön denna månaden (timanställda får i efterskott, månadsanställda i förskott), pengarna som blir över kommer gå till att fixa hemma. Ny soffa, sideboard utanför toaletten, hyllor till vardagsrummet, lampor, prydnader och hylla till badrummet. Även köksbord+stolar. Herre jisses vad jag längtar tills pengarna rullar in och jag får gå lös på IKEA. Världens bästa affär.

Miliam trivs på dagis, han säger glatt hejdå när vi lämnar honom och blir glad när vi hämtar honom. Han äter (!!!!) som en häst och verkar må bättre än någonsin (utom denna dumma förkylning och hosta han fått för tillfället).

Nu ska jag fortsätta kolla på inredning, sedan är det dags för lite lunch!

Alla hjärtans dag, en dag vi inte firar alls i detta hushåll. Dagens första hälft spenderades i en bil med 6 andra bakis personer, andra hälften spenderas ensam hemma med Miliam då T jobbar.

T spelade i gbg igår, efter drog vi till trollhättan för att dricka alkoholhaltiga drycker. Vi hade riktigt kul, en sån kväll man kan leva på ett bra tag framöver.

Igår kom vi också hem ifrån vår ståtliga huvudstad, där vi har hälsat på mina föräldrar. Jisses som jag saknar dom ibland. Ibland vill jag ha dom i närheten, sådär nära att man bara kan 'svänga förbi' på en kaffe.

Vardagen i livet har stått stilla, jag har bara jobbat och umgåtts med Miliam. Skolan går åt helvete, blodproven har jag inte dykt upp till och orken bara försvinner ur min kropp. Jag vill inte helt enkelt, jag vill inte höra mer om denna mola/druvbörd. Jag vill bara låtsas som att allt var en stor mardröm, och inget annat. Det var inte verklighet. Punkt. Men det ågr ju självklart inte, två läkare har ringt mig de senaste dagarna och tjatat om att jag 'måste komma in nu'. På måndag ska jag dit. Denna rädsla kommer tillslut bli min död, känns det som.

Nu ska jag städa, katten har använt toalettgolvet och köksbordet som sin personliga toalett hela veckan.

Jag älskar dig

Efter jag 'gick ut med' vad som hände oss runt nyår har jag fått frågan 'Vad är en druvbörd?' tusen gånger tror jag. Kanske dags att förklara då.

En druvbörd utvecklas när ägget inte har några kromosomer. I mitt fall släppte ägget in två spermier, därför blev det för mycket 'pappa-kromosomer'. Istället för foster, moderkaka och fostervatten bildas som en missbildad moderkaka som består av en massa vätskefyllda blåsor som ser ut som en druvklase. Där av namnet! Detta upptäcktes efter jag hade haft blödningar för tredje gången under min korta graviditet (skulle ha varit gravid i v10 när jag kom in till sjukhuset), jag fick komma in till akutgyn. Där satt vi i fem timmar om jag inte minns fel. Fick träffa läkaren, som för övrigt var hur gullig som helst. Vi pratade om vad som skulle hända under kvällen (det var ju nyår), om att vi har en son på 2,5 år och lite annat smått och gott. Sedan var det dags för vul (vaginalt ultraljud), hon var tyst, länge. Hon såg bekymrad ut, jag kollade på skärmen och sa 'Det är inget' sedan bröt jag ihop. Hon förklarade att hon misstänkte druvbörd/mola men att ingenting var säkert. Jag skulle in två dagar senare för skrapning.

Allt gick för fort för mig, två dagar senare kom jag in, fick byta om, lägga mig i en säng. Fick en kanyl i armen, dropp, vaginala tabletter som jag egentligen skulle fått dagen innan och sedan kom denna väntan. Väntan på något jag inte visste vad det var! Jag hade inte fått någon information, detta förklarade jag för systrarna och alla andra. Väl inne i operationssalen tog dom jättebra hand om mig. Fick lugnande då jag bröt ihop, ännu en gång, skakade och grät som ett litet barn. Sen somnade jag, blir väckt efter något som känns som en sekund. Får en glass, dropp kopplas ur sedan säger dom 'Jaha, du kan åka hem nu! Vi hör av oss med provsvaren!'

Jahopp, tack och hej. Jag står, en vecka senare på ica och ska handla åt en kund. Lång kö bakom mig, stressad och klädd upp till öronen med varma kläder. Svetten sprutade och beskedet kom 'Det är som vi befarade en druvbörd/mola.' 'Okej!' svarar jag glatt som inte vill bryta ihop mitt på ica. Det kom senare när jag stod i en hiss på väg upp till nästa kund. Allt bara släppte. Nu väntar jag på nästa besked, har det spridit  sig eller inte? Jag går snart sönder. Jag sover inte, äter inte speciellt mycket och röker som en skorsten. Jag är stressad och ofokuserad på jobbet.

Livet är förjävla orättvist ibland.

Jag tänker mycket, som ni säkert märkt tidigare i denna blogg. Detta fenomen, barn ska äta 'rätt', inte få i sig socker alls och inte ha napp. Dom ska vara självständiga från en mycket liten ålder och 'klara sig själva' från spädbarnstiden känns det som ibland.

Detta problem har jag haft med Miliam på dagis, där får varken napp eller nalle vara med under dagen, han får inte äta hur mycket/lite han vill och han blir inte kramad om han är ledsen (helt jävla befängt om du frågar mig). Han är ny, har inte hittat sin plats än och blir jätteledsen när vi lämnar honom. Han får både nalle och napp bortryckt samtidigt som han ser våra ryggar gå i från honom. Det enda han ser som någon slags trygghet försvinner på en och samma gång som han lämnas till dessa, för honom, främlingar. Aldrig en kram från 'pedagogerna' eller ens något tröstande ord. Inget att dom försöker få med honom i någon lek. Utan det är antingen tystnad/ignorans eller ord som 'Men sluta gråta nu! Dom kommer snart tillbaka.' med ett uttryck av att dom bara tycker att han är jobbig. (Dom har även tagit upp detta med mig, att det är ett stort problem att han är så ledsen när han lämnas och jag måste arbeta mer på det!) Förstår inte hur jag ska kunna arbeta med det som inte är där?

På förra dagiset kunde han ibland bli ledsen när vi lämnade honom, oftast om han då var trött. Han fick ha nallen med hela dagen (om dom var inomhus) och nappen hade han tills han lugnat ned sig. Dom satte sig med honom i famnen tills han var lugn igen. Detta gjorde att Miliam kände sig trygg på dagis och han var aldrig något problem. (Är det kanske så stor skillnad för detta är ett dagis mitt i stan och förra dagiset var på landet? Jag har ingen aning.) Miliam har alltid sökt mycket kontakt, det kan vara främlingen i affären, mormor eller jag. Han tycker om att kramas och hålla handen. Känna någon slags kroppskontakt. Detta gör honom lugn och trygg och inte alls så hysterisk han är nu när vi lämnar honom. Jag känner mig som dålig person när jag bara går, när jag bara vänder honom ryggen och säger glatt 'Vi ses sen älskling!' med ett leende på läpparna. Jag känner mig som en dålig mamma, den värsta känsla man kan känna.

Och detta med maten, jag har en son som från 1 månads ålder krånglat med mat. Det började med amningen, sedan ersättningen och sedan maten. Han har perioder då han äter bra, dom är tyvärr alldeles för få. Han är liten och taning, han har aldrig haft något 'bebis fett' på kroppen och när han blir sjuk försvinner han. Just för att han inte har något att ta utav. Han har fortfarande storlek 86 i kläder även fast han är 2,5 år gammal. Detta har lett till att han får äta det vi vet att han tycker om, ketchup, sylt, chips, kakor (dock står gammelmormor mycket för 'kakberoendet'). Vill han inte äta får han gå från bordet osv. Allt för att inget ska bli något tvång. På dagis blir han dock tvingad, han ska äta det som läggs upp och han får inte gå från bordet förrän det är uppätet. Så medan de andra barnen springer och leker sitter han kvar vid bordet och är ledsen, helt ensam. Hur gör detta honom till en självständig liten kille? I mina ögon blir han bara mer tillbakadragen.

Sen det sista, denna napp. Han är väldigt nappig och vi har fått börja gömma nappar här hemma just för han inte ska springa med nappen i munnen jämt. Eftersom jag inte lyckades amma honom (mjölken tog slut efter bara tre veckor) har inte mina bröst kunnat vara någon tröst för honom. Utan han är uppvuxen med flaska, detta gjorde det mer naturligt att ge honom nappen för att han skulle ha den trösten. Eftersom han åt bestämda tider under dygnet och en bestämd mängd.

Gör jag fel? Är jag en dålig mamma? Är min son ett jobbigt barn? Nej, nej, nej och åter nej.
Jag är så trött på dessa 'jag vet allt om barn'-mammor som har barn på bara något halvår.

Livet går sakta men säkert framåt. Ett steg i taget.

Nyår slutade i katastrof, vår lilla bebis, miliams lilla syskon, något så otroligt efterlängtat från min sida, visade sig inte vara kvar där inne i min mage. Istället hade allt utvecklats till en druvbörd/mola. Ägget hade inga kromosomer, det släppte in två spermier och allt blev bara en stor missbildad moderkaka som bestod utav vätskefyllda blåsor. Magen växte i rekordfart, hormonerna steg något enormt i min kropp och jag spydde som en gris dygnet runt. Att jag klarade av att bita ihop på jobbet är nu i efterhand ett mysterium för mig. Ena sekunden spy för att nästa öppna en ytterdörr med ett stort leende på läpparna. Nu väntar vi på röntgen, för att kolla så det inte sprider sig. Då klassas det som cancer, bara ordet får mig att skaka.  Blodprover i ett halvår framöver och en värkande väntan på att äntligen få känna sig som sig själv igen. Jag ser inte fram emot dessa 6 månader vi har framför oss, jag vill bara få det överstökat. 

T är hemma, Miliam är hemma. Vi stöttar varandra, det var ju trots allt hans lilla bebis också som låg i min mage. Livet är snart återställt igen.

Vad är vi egentligen? 
Vad lever vi för? 
Varför finns vi? 
Vad är vår uppgift i detta universum? 
Varför händer vissa saker för vissa personer?
Varför är allt så orättvist? 
Varför har vissa allt medan andra inte har något? 
Varför skulle detta hända just mig. 

Jag gråter, men jag vet inte vad jag gråter över. Jag är ledsen, men jag vet inte vad jag är ledsen för.
Vad ska jag säga när du frågar hur jag mår? -Jo, det är bra! Standard, tråkigt, genomskinligt.

Det är tomt, något som var där för bara några dagar sedan är borta.
På en sekund vändes livet upp och ner. En hemsk hemsk tomhet.

Bubblan sprack.

Året slutade och började riktigt tungt. En extrem rädsla som övergick i en besvikelse, som fortfarande hänger tungt över oss. Nu kan vi bara blicka framåt.
  Förra årets nyårslöften gick i stöpet, i år har jag endast ett, jag ska fokusera på min familj, Miliam och T, fokusera på skolan och ta hand om mig själv. Sen får tiden utvisa vad som händer här näst.

Miliam fick en massa fint i julklapp, att en så liten människa kan vara så älskad och bortskämd utan att veta om det. Dockvagnen var bäst, han packar den full med allt han hittar, säger hejdå och går sedan iväg. För att efter ett tag komma tillbaka och ropa 'HEEEIIJ!'  med ett stort leende på läpparna som om vi inte setts på flera dagar. Jag avgudar den lilla pojken, han gör att man klarar sig igenom de svåraste stunderna livet tyvärr bjudit på. Det är en obeskrivlig kärlek, en stor kärlek och en ren kärlek. Inga spel, inga lögner, inget smussel.

Han kommer bli en fin pappa en dag.