Bloggtorka? Verkar nästan så vah?

Livet är segt, långtråkigt och alldeles underbart. Skolan går fortfarande åt helvete, Miliam är i en extrem trotsperiod och på onsdag åker vi till mina föräldrar i huvidstaden där även min bror och brorson/gudson är! Mysigt, mysigt.

Annars händer det inget, T läser en bok han tjatat om i säkert ett halvår, Miliam tittar på film och här sitter jag och 'pluggar'. Vill äta kakor och dricka cola men det går icke. Inte förrän Miliam sover, annars vill han ha och får utbrott när han inte får. Inte lätt det där!

Jaha, nehe, dags att öppna boken tror jag minsann.

Här sitter jag med en sovvägrandes son på armen. Jag har plugg att göra men det får fint vänta då Miliam vägrar ge mig tid till det. Nackdelen med att T jobbar kväll.

Annars händer inte så mycket, skolan går käpprätt åt helvete och jag känner mig mer och mer stressad. Nästa vecka åker jag till mina föräldrar i huvudstaden och veckan efter det börjar min praktik. Mitt i allt ska jag försöka klämma in tre inlämningsuppgifter. 

Vi letar lägenhet som tokar, håller tummarna på att det snart löser sig. Min rygg börjar säga ifrån utav bäddsoffan vi nu för tiden sover i. Har konstant ont.

En del personer som jag umgicks med under de mellersta tonåren har idag blivit riktiga 'aktivister' (inga namn nämnda därför ingen kränkt heller). Det är kvinnofrågor, djurfrågor, pälsindustrin, gay communityn, you name it. Jag personlien tycker att det är bra att det finns folk som faktiskt ställer sig emot normerna (även fast det börjar kännas som en modesak) och säger vad de tycker och tänker. Men finns det ingen gräns? Kan dom verkligen göra precis vad dom tycker och tänker?

Ett typiskt exempel; en vegetarian/vegan, djurrättsaktivist, pälsmotståndare (vad de nu vill kallas) skriver ned sina argument på vårt älskade facebook, gärna med någon avskyvärd bild på ett stackars djur som blir plågat. Jag som faktiskt äter kött kommer med argumentet 'Men jag äter bara närodlat där jag vet att djuren behandlats bra. Även min pappas egen jagade kött som är plockat direkt ur skogen där djuren har det så bra de bara kan' JAH där fick dom! Eller inte, då början proceduren där man blir kallad kallblodig mördare, man är inte värd ens piss och man borde gå och dränka sig själv i en å just för att man stoppar kött i munnen. MEN VA?! Är inte det kränkande då?! Nej inte alls, för jag äter ju kött. Är detta rätt?

Eller dessa extrem feminister. Ja, jag vill också ha ett jämställt samhälle. Ja, jag tycker också det är förjävligt att Rune 43 tjänar trippel så mycket än vad Britta 57 gör fast det jobbar på samma arbetsplats med samma arbetsuppgifter. Ja, jag tycker också det är förjävligt att vi mammor ska klara allt medan pappor blir höjda till skyarna för dom byter en bajblöja (skrivit ett inlägg angående det tidigare). Men samma sak där, finns det ingen jävla gräns?! Kan dessa feminister göra vad fan dom vill? 'Jag vägrar bli sedd som ett sexobjekt så därför ska jag nu gå ut på stan utan tröja och BH bara för att göra ett statement! Ja då vill sjuka snubbar inte k*ulla mig i prutten framför en bondfilm!' Jag skulle bli förfärad om jag mötte på en sån person när jag är ute på stan med min son till exempel. Förstå vilka tankar som snurrar i hans huvud efter något sådant. Men det är ju okej för det ska vara jämställt! För män går ut topples på stan med plakat samtidigt som de skriker något osammanhängande! Eller?

Som en vän till mig, han delade något på facebook angående pälsindustrin (som förövrigt är en vidrig jävla industri) och motargument han får är 'Äter inte du kött?' och 'Vilken jävla dubbelmoral!'. Igen, MEN VA?! Bara för han äter kött betyder inte det att han frossar i päls?

Nej någon gräns borde det finnas. Någonstans borde någon ställa ned foten mot de extrema personer som finns i denna värld som gör allt för uppmärksamhet. För ja jag tror helt ärligt att ofta är det små osäkra personer utan kärlek i sina liv som gör något så radikalt. Det kan inte bara vara kärlek till djur eller kvinnokönet.

April April

Funny you're the broken one but i'm the only one who needed saving

Påsken är över och förbi. Gårdags kvällen blev lite för tung för lilla mig, minnesluckor och ett stort frågetecken täcker tankarna när jag försöker minnas. Nu sitter jag här och försöker komma ikapp med skoluppgifterna jag låtit förfalla, två veckor ligger jag efter. Jag får skylla mig själv som inte tagit tag i det tidigare.

Livet går lite i motvind just nu, tankarna exploderar i huvudet och magen vrider sig i kramper när nätterna kommer krypandes. Varför? Jag har ingen aning. Miliam växer för fort, vi bor för litet, jag vill bli klar med skolan, flytta till större och träffa folk på dagarna. Är det detta jag vill jobba med? Kommer jag få tag på en praktikplats? Jag saknar min mamma. Fyra bokstäver kan förklara mina tankar just precis nu, k a o s. 

Min älskade T får ta mina utbrott och samtidigt ta hand om Miliam, varför låter jag mig själv komma till denna punkt? Jag älskar ju min lilla familj, ändå vill en del utav mig bara åka här ifrån ibland. Slippa detta ansvar och bara kunna slappna av. Utan min familj kan jag dock inte slappna av, återvändsgränd helt enkelt. Osammanhängande texter verkar vara min kopp av te. Nu ska jag begrava mig i boken igen och pussa på min T.

Jag älskar dig Poo