Kvalitetstid med mamma

Jag har en lugn, mysig och alldeles underbar bebis. Inte en gallskrikande, skakande, övertrött och omöjlig bebis.

Natten var den bästa på länge. Han fick flaskan vid 22, sen bröstet efteråt så länge han ville. Sen sov han i sin egna säng (!) hela natten. Vid 3 fick han bröstet igen och vid 5-5.30 fick han 30ml tillägg och bröstet. Inget gallskrik, inget gnäll i sömnen. En himla massa pruttar, rapar, bajs och en lugn underbar bebis. Varför ska man "hålla ut"? Han blir uppenbarligen inte så mätt på min mjölk att han kan sova för natten, ska jag då strunta i det och låta honom ligga där och skrika samtidigt som han är extremt hungrig? Skulle inte tro det.
Och jag tror heller inte att han kommer bli kriminell eller dum i huvudet för att han får lite tillägg.

Dessutom blev han halvt förstoppad av minifom dropparna. Jag slutade med dom igår på dagen och igår kväll brakade det loss. Tre bajsblöjor på en kvart.

Igår beslutade jag att testa med tillägg till sista kvällsmålet eftersom Miliam inte verkar mätt när han bara ammar. Det var en stor hit! Miliam surpla (läs; sög frenetiskt) i sig vällingen och tog sen fint bröstet. Somnade inte direkt men var nöjd. Låg i sängen och pratade lite med sig själv tills han somnade. Det har aldrig hänt förr!

Han har börjat krångla lite med amningen, speciellt på nätterna. Han sprattlar, slår, pickar, slickar, ja allt utom suger. Så nu på morgonkvisten fick han 30ml tillägg igen sen bröstet, som han då tog helt utan problem. Nu är han lugn igen och har knappt skrikigt något inatt.

Jag hoppas bröstpump+tillbehör dimper ner i min brevlåda snart. Jag har insett att nappflaska är enklare och mina bröstvårtor gör bara ondare. (Utav hans pickande, slickande och slitande i dom.) Amning är verkligen en invecklad sak.

Sådana stunder gör nästan så att huvudvärken och tröttheten försvinner. Han låg nöjt i sin babysitter, utan napp (!) och kollade ut genom fönstret. Min fina. Det varade bara i en halvtimme dock, men man får ta vara på dom små stunderna.

På lördag ska jag ha kvalitetstid med min pappa. Kläder står än en gång på schemat, även lunch/fika och en massa skitsnack. Hans sambo ska ta Miliam så länge. Jag vet inte vad jag hade gjort utan min släkt.

Starka killen

Ja, han sov i en halvtimme i vagnen sen var det bara att börja om från början igen. Jag börjar bli lite sliten nu. Ont lite överallt och aptiten är som bortblåst. Minifom dropparna funkar inte, utom att han tycker dom är goda. I morse var han nöjd och glad i en timme. Sen var det dags ännu en gång.

Han blir lugn när han får ligga på mage, men man får inte ha dom på mage. Han blir också lugn när han får nappen, men den är ju inte heller bra att använda. Fan ska jag göra då? Vill han ligga på mage får han det, vill han ha nappen får han den. Jag vägrar sitta och kolla på när min son skriker sig hes och helt röd i ansiktet. När han skakar som ett höstlöv i vinden.

Jag tänker inte känna mig pressad till att "hålla ut", min mamma "höll ut" i ett halvår med mig och var som en zombie. Det är inte så det ska vara.

"Eftersom man inte vet vad kolik är finns det ingen säker bot förutom att tiden läker."

"Om barnet stör er sömn, se om ni kan växla, eller få hjälp av någon anhörig. Sömnbrist hos föräldrarna kan leda till utmattning som gör att man inte orkar med sitt barn."

Varför utgår alla från att man är två? Det finns så otroligt många ensamma idag. Ändå går alla tips och råd ut på att man är två.

Miliam bara skriker. Han är så otröstlig man kan vara och verkligen ingenting hjälper när han väl sätter igång. Jag har gått och vaggat honom sen klockan 1, tillslut tog jag till vagnen. Efter en halvtimmes gungande och körande över trösklar somnade han.

Jag ger det två veckor, blir det inte bättre ska jag testa med tillägg.

Vad hade jag gjort utan min mamma? Ikväll tog hon lilleman så jag kunde både borsta håret, färga ögonbrynen, duscha och raka mig under armarna! Jag känner mig genast mycket piggare. Det där spjälskyddet blir aldrig klart dock. Kommer ni ihåg det? Jag är nästan klar, men får aldrig tid till att sätta mig med det längre.

Nej nu ska mamman noppa sina ögonbryn och sen föna sitt hår!

Igår fick jag ett utav alla de paket jag beställde i helgen. Det innehöll en napp och ett stöd att ha i baljan. Nappen är perfekt i storlek. Den är mjukare än den andra och har en speciell struktur så det inte blir så enkelt att tappa den. Miliam är ju inte så värst stor. (Det är en MAM-napp som är för 0-2mån, även prematur tror jag det stod.)

Natten då? Den var bättre än tidigare. Han somnade vid 22.30-23.00 igår kväll. Han vaknade ett par gånger någon timme senare och jag fick vagga lite. Sen åt han inte förrän vid 3.30 ungefär första gången och vid 6 andra gången. Det verkar bli bättre och gå åt rätt håll!

Jag vill träna, hårt och länge. Gå på spinning eller något liknande. Men jag kan inte för min j*vla foglossning. Jag får glatt nöja mig med promenader till min kropp och bäcken är tillräckligt stabilt för att träna hårdare. Efter årsskiftet hoppas jag på att kunna börja träna. Då fasiken ska jag bli snygg.

Den bästa uppfinningen till föräldrar är utan tvekan bärselen, i den sitter Miliam nästan hela dagarna. (Lägger ifrån mig honom om jag kan, han vaknar dock väldigt lätt.) Jag har kommit på att mitt största beroende kan vara orsaken till Miliams magknip, jordgubbssaft. Nu ska jag sluta med den och se om det hjälper. Klarade jag av att sluta röka efter 5år för hans skull så klarar jag av att sluta med saft.

Hittade detta i skafferiet, det kändes nyttigt så jag hade i det i en sallad. Extremt mättande var det! Smakade inte speciellt mycket annars.

Nu; powernap inför powerwalk!

Morgon massage

Jag är inte den som ber om hjälp. Jag är heller inte den som klagar. Men igår nådde jag min bristningspunkt. Miliam bara skrek och skrek, ingenting hjälpte och han var helt tröstlös. Han ville varken ta bröstet eller nappen. Jag kunde vagga, hoppa, stryka på ryggen och slå på rumpan hur mycket jag ville. Jag pussade, hyschade, kramade, gungade, sjöng och kände mig som världens sämsta mamma som inte kunde trösta mitt egna barn. Tillslut kom tårarna. Dom sprutade på både mig och Miliam och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Så jag bad mamma om hjälp, hon gick upp utan att tveka och tog honom. Jag kunde då borsta tänderna och sminka av mig. Tillslut somnade han äntligen.

Inatt har han vaknat en gång i timmen och mellan de har han bara halvsovit. Han gnäller i sömnen och kommer aldrig till ro. Hur trött han än är. Jag kan inte sova för jag ligger bara och väntar på att han ska vakna. Om man ändå hade pengar till en barnsköterska, lite hjälp hade inte varit fel.

Har tagit en liten paus på vägen. Jag vill inte slita ut min kropp, den är van vid att inte röra sig alls. Som tur var gick jag i riktigt god tid. Jag som annars alltid går försent. Ser nu att pausen är slut och jag måste röra på fläsket igen.

Mammas gnällspik

Idag ska vi till bvc för första gången. Vi ska gå dit, mycket motion står alltså på schemat idag. Jag får bara inte glömma stödbältet.

Nej nu måste jag fixa klart här hemma.

Det är ingen fel på min mjölk alls. Vi misstänker att han har åkt på kolik. Pappa var här idag, jag sa att jag misstänkte det, sen när han hörde hur Miliam skrek och hur han var sa han att han var säker på att det var kolik. (Jag hade extrem kolik i ett halvår när jag var bebis, så han har koll.) Miliam kan aldrig riktigt komma till ro, även fast han sover ligger han och gnäller. Vilket resulterar i att jag inte sover. Enda gången han faktiskt slappnar av är i vagnen.

Jag kunde inte låta bli, hur fin?

,

Det sägs att perfektion inte finns, "ingenting är perfekt", men det är fel. Jag har perfektion rakt framför mig i form av en liten människa. En liten människa som jag har skapat, burit på i min kropp i 9månader, skyddat med mitt egna liv, slitit som ett djur för och som jag älskar med hela min kropp och själ.

Jag fick en fråga från min farmor när han var några dagar gammal, "Sara, vet du vad lycka är?". Ja det vet jag, lycka är ens barn. Jag skulle kunna ge mitt liv för honom utan att tveka en sekund.

Jag är glad att jag inte föll för grupptrycket, att jag valde att behålla den där lilla ärtan som växte i mig. Att jag inte lyssnade på allt alla sa, dom där som skulle föreställa ens kompisar, vänner. Som tydligen ska stötta varandra i vått och torrt. Dom osäkra små personerna som inte vet vad lycka och kärlek är.

Trött kille

Miliam ligger här bredvid mig i sin baby-sitter och myser och pruttar. Han pruttar väldigt ofta, något han måste fått från sin far, haha! Idag var vi iväg och handlade. Han var snäll hela tiden och låg bara och kollade på alla.

Mamma kom precis hem med en kryss-tidning till mig. Jag är en såndär nörd som älskar korsord. Kvällen är räddad.

Beställde nyss hem bra-att-ha-saker, bröstpump, nappflaskor, mindre nappar (lillskiten vill inte riktigt ta nappen, den är lite stor för honom) och ett stöd att ha i baljan så han inte åker runt så mycket. MAM är märket vi kör på, som ni kanske förstår utifrån bilden. MAM-napparna är enda napparna han tar, alla andra vi testat har han bara spottat ut.

Nu; duschen!

Vadå ska vi sova?
Nej nu vill jag sparka, flänga med armarna och prata med dig!

Miliam ville inte somna om i morse. Det var bara för mig att gilla läget och vara vaken med honom.

Efter lek, bad, mys och en halvtimmes amning somnade lillskiten fint i mammans säng. Jag fasar för den dagen han ska börja sova i egen säng.

När han äntligen hade somnat hade jag tänkt sätta mig i soffan och kolla på tv med mamma. Lite kvalitetstid. Vad händer? Jo jag hör min katt skrika utanför fönstret, hon var arg, men det brukar hon vara på grannkatterna. Dom leker och bråkar som om som vore syskon. Men när hon skriker på grannkatterna hör man bara ett skrik, nu hörde jag hur en annan katt hoppade på henne och det lät som att dom dödade varandra. Såklart gjorde dom inte det. Så jag ut i bara tofflor, mjukisbyxor och ett ner spytt linne för att försöka få hem en bråkandes liten madam som minsann inte ville gå in. Hon tar livet av mig!

När katten är borta (bebisen sover)

Eftersom jag aldrig hittade något när jag och mamma var iväg och shoppade ska jag be pappa åka med mig till Skärholmen nästa helg. Tror utbudet är bättre där. Jag är i ett stort behov utav kläder. Byxor får dock vänta ett tag till.

När man är hemma med bebis är man inte speciellt fräsch. Mitt hår är nog det vidrigaste någonsin och min odör är inte den fräschaste kanske. Bebis-spya går inte så bra ihop med lite svettlukt och bröstmjölk (sur bröstmjölk). På tal om bröstmjölk, jag är livrädd att min mjölk är på väg att ta slut, mina tuttar krymper. Krymper! Min bh som jag betalade 199jävlakr för drunknar jag nästan i. Miliam har även blivit grinigare = hungrigare? Jag har inte råd med tillägg! Ännu en sak att oroa sig över. Låt oss bara vara lyckliga någon jävla gång.

Nej nu ska jag trycka i mig resten av mitt godis innan jag ska börja banta. (Läs; äta rätt, träna och bli smal.) 8kg ska bort inom de närmaste månaderna. Jag vägrar fira jul innan jag gått ner i vikt, annars är det väl jag som får dra på mig tomtedräkten. 

Jag börjar banta imorgon

Jag bestämde mig för att gå ut på en powerwalk istället för att vila middag idag. För att göra allt lite värre valde jag den vägen med den längsta uppförsbacken. När jag hade kommit till toppen var jag halvt död. Nu ligger jag utslagen i soffan och försöker intala mig själv att magen kommer bli snygg med tiden. Det ser dock inte särskilt ljust ut. Bristningarna tär på mitt psyke.

Nu ska jag hälla i mig en liter vatten och sen sova en stund. För övrigt sov Miliam i 5h inatt innan första målet, sen sov han till 6.00, sen till 9.00. Hur underbar unge har jag inte?

Pigg mamma

Miliam har blivit jätte mammig. Han ska vara i famnen hela tiden och man får inte sitta stilla. Jag tackar gudarna för bärselen, även mamma som jag fick den av. I den har han suttit hela dagen. När jag gått på toaletten, ätit mat, lagat mat, tvättat, ja ni fattat galoppen.

Nu ska jag gå och lägga mig, huvudet dunkar och ryggen+axlarna värker.

Arg som ett bi

Natten var underbar. Han sov mellan 22 och 4, åt i 20min, sen sov han till 7.30. Jag hade dock lite svårt att sova eftersom jag är så van att vakna var annan timme.

Jag måste ta tag i min vikt snart. Vågen har stått stilla i flera dagar nu. Jag börjar inse att jag måste göra annat än att sitta i soffan för att bli av med resten av kilona. Promenader står på schemat! När kroppen tillåter står tyngre saker på schemat. Ett gym-kort är något jag hoppas jultomten kommer med. Jag satsar på beach-12.

Miliam in action

Vi lyckades hålla honom vaken mellan 17 och 21.45, nu ligger han och sover och jag håller tummarna för att han fortsätter sova ett bra tag. Mamman behöver lite sömn nu..

Mammas tjockis

Bvc-tanten/kvinnan var precis här på hembesök för vägning och inskrivning. Han väger nu 3600 hela gram, han har alltså gått upp 350g på en vecka. Go jumbopattar!

Ikväll ska vi försöka oss på att vända lite på hans dygn. Nu sover han från 12-tiden till 22-tiden och äter var fjärde timme ungefär. På natten äter han var annan timme! Så ikväll ska jag väcka honom var annan timme i hopp om att han ska sova längre perioder på natten.

Redo för en promenad

Jag älskar dessa heldressar! Hur fina är dom inte? Lille Miliam har två, dom är dock förstora än så länge, han behöver tjocka på sig lite mer.

Jag har för övrigt köpt denna på h&m för 149 pix tror jag det var.

Jag hittade en massa gamla bilder på mitt rum. Bilder från Uppsala-tiden och tiden innan graviditeten. Det är en tid jag förgäves försöker förtränga. Jag intalar mig själv att den inte var fin, att jag ska kolla framåt och inte bakåt. Men det går inte alltid. Visst var tiden fin, visst var det vi hade fint. Annars skulle inte Miliam finnas idag. Vart allt gick fel? Jag har ingen aning. Men väldigt fel gick det.

Jag har väntat på att få skriva det här, när jag var gravid vågade jag inte det. Men tiden jag var gravid är den värsta tiden i mitt liv. Jag kände mig övergiven av precis alla, och jag visste vad precis alla sa om mig också. Det är största anledningen till att vi flyttade. För att jag skulle komma bort från all negativ energi och kunna fokusera på att inom en snar framtid bli mamma. Jag har gråtit och svurit över er, även fast ni inte är värda det. Ni är inga riktiga vänner.

Att vara gravid ensam är inte ens något jag önskar min värsta fiende, att få leva med skammen och allas dömande blickar är hemskt. (Ja så är det, även fast det är 2011.) Att inte kunna dela något som ska vara så vackert med någon är hemskt. Att inte få hjälp är hemskt. Att ligga ensam på nätterna och gråta är hemskt.

Vi är på utflykt. Shopping till mamman står på schemat, även mat till hemmet. Miliam sover fint i sin bilbarnsstol även fast det är tusen plus grader i bilen.

Den vackraste stunden i livet var den när du kom

Testade lustgasen för första gången, den funkade! 

Kort där efter var det inte lika roligt längre

 

Epiduralen började verka och jag blev som en ny människa

 

Sista mag-bilden

(Mamma som är den exemplariske fotografen..)

 

Dom tvingade mig att stå upp även fast benen nästan vek sig under mig 

 

Jag försökte sova

(Mamma kom på att kameran hade blixt!)

Miliam helt nykläckt! 

(Här blev mamma så stressad att hon glömde bort att blixten fanns)

Världens finaste som stoppade in tummen i munnen direkt

Idag testade jag mina gamla byxor för första gången. Jag har kollat, känt och luktat lite på dom innan men inte haft modet till att försöka ta på mig dom. Idag gjorde jag det, efter en mindre kamp satt dom där. Jag kan visserligen inte knäppa dom än, men jag fick på nig dom! Storlek 25! Och allt jag har gjort är att sitta i soffan och titta på tv. Jag kan inget mer än att tacka och ta emot, något bra måste jag ha gjort i mitt liv ändå! Världens finaste son och kilon som bara rasar.

Såhär ser jag ut varje gång jag har ammat. Det bokstavligen talat sprutar ut ur mina tuttar, Miliam blir blöt i hela ansiktet så fort han ska äta. Och om han inte ätit på ett tag bli tuttarna stenhårda och gör ont.

Nog om tuttar, idag både bajsade, spydde och kissade Miliam på mig. Inom loppet av fem minuter. Det var bara att byta på ungen och mamman!

Lite kvälls-shopping.

Tack säger jag till min moster som gav mig presentkortet!

Förlossningsberättelse del 2

7 sep
Klockan var alltså 22.20 nu och jag stod inför det jag hade fasat för under hela graviditeten, krystningsskedet. Jag låg från början på vänster sida, och så hade helst velat stanna men det fick jag inte. Vi testade höger sida, men det var inte heller bra. Jag fick veta i efterhand att hans puls gick ned markant när jag låg på sidan. Dom tvingade mig alltså att föda på rygg, och jag trodde att jag skulle gå av.

Tiden gick sakta och mina värkar glesnade, vilket resulterade i att jag fick dropp. Efter att ha krystat i 30-40min sprang dom och hämtade en läkare. Dom började viska framför mig och allt jag hörde var Vi kanske ska testa med ett klipp. Då exploderade jag. Jag började skrika och gorma att i mig klipper ni minsann inte! Då jävlar ska jag ha all jävla bedövning som finns! Jag avskydde läkaren och var så otroligt rädd. Dom beslutade tillslut att ta till sugklockan. Det gjorde så ont när han skulle sätta dit den att jag sparkade och slog på honom, jag hade ingen aning om att allt detta var för att Miliams puls var extremt låg. Dom höll fast mig, tryckte dit sugklockan och drog när nästa värk kom. Sugklockan lossnade. Det kom fler in i rummet och jag var så förbannad för att ingen informerade mig om var som hände. Jag upplevde det som att dom bara viskade över huvudet på mig. (Mamma berättade i efterhand att dom försökte prata med mig men jag lyssnade inte.)

Det slutade med, efter 1h, att två barnmorskor hängde på min mage från varsin sida, doktorn hängde i sugklockan och jag bara skrek, allt vad jag hade, rakt ut i luften. Helt plötsligt känner jag något ligga på min mage och jag kollar dit. Då ligger han där, inte kladdig alls, helt tyst och det vackraste jag någonsin hade sett. Mamma började gråta och sa Kolla vad fin han är Sara! Jag var så chockad att jag inte sa något, jag bara låg där. Tillslut skrek jag på mamma att hämta kameran, Du måste ju fota! Doktorn klappade mig på axeln och grattade mig, jag bad om ursäkt för hur jag hade uppfört mig. Även fast alla sa att jag inte behövde det. Jag har lite dåligt samvete över det idag också, det var inte doktorns fel, han hjälpte mig bara.

Moderkakan kom ut en minut efter Miliam och jag kände inte av den alls. Jag kommer ihåg att jag frågade efter den och dom sa Nej den är redan ute. Jaha, tänkte jag, var det inte värre. Jag hade hört historier om hur dom fått dra ut moderkakan.


Sen skulle jag sys, jag var noga med att be om bedövning för man ska inte behöva ha ont efter bebisen är ute. Dom la mer bedövning och sprayade med bedövningsspray. Det sved så jag skrek rakt ut i luften. Jag försökte koncentrera mig på Miliam och inte på barnmorskan som sydde mig, men det var extremt svårt. När hon sydde mig invändigt kände jag ingenting utom att det drog till ibland, men dom yttre stygnen kände jag. Jag spände benen och sa att det gjorde ont. Allt hon svarade var Snart klar, sen log hon falskt. Usch vad arg jag var. Men jag ville inte börja gorma och skrika igen när jag hade Miliam på magen. Jag tror att det tog runt 1h att sy ihop mig. Sen lämnade dom oss, det var så många som föddes den natten så vi fick vänta på vårat fika i flera timmar. Efter ytterligare ett par timmar kom dom äntligen in och mätte och vägde honom. Sen kom T för att få träffa sin son.

Vi fick sova kvar på förlossningen första natten för att det var så fullt överallt. Mamma sov på förlossningssängen och jag med Miliam på någon brits som fanns i rummet.

Miliam kom till världen den 7 sep kl 23.23, han var 50cm lång och vägde 3220g.

Om allt bara kunde vara enkelt.

.

Detta möttes jag av när jag slog upp mina ögon i morse. Hur underbart är det inte? Jag har fortfarande så extremt svårt att förstå mig på dom som påstod att jag förstörde mitt liv med att skaffa barn, att skaffa barn är det bästa jag någonsin har gjort.

Miliam tjockar på sig och är för det mesta en väldigt nöjd bebis. Han vaknar 2-3 gånger per natt och har en vaken period någon gång på förmiddagen. Vi går och lägger oss vid 22.00 och han brukar somna helt utan problem. Efter han fått lite mat då.

Magen då? Ja den försvann och jag har gått ner 10kg sen förlossningen. Visst är den degig och lite hängig men jag har aldrig känt mig kvinnligare eller snyggare i hela mitt liv. Jag bara älskar alla kurvor!

Jag ska försöka skriva klart förlossningsberättelsen ikväll, för er som är intresserade.

Jag tror inte Miliams mage gillade middagen jag åt igår. Han har varit jättekinkig sen nio igår kväll. Ingenting har hjälpt och napp får jag inte använda på honom än. (Barnmorskan sa att det inte va bra så nu är mamma och petar i det hela tiden.) Just nu sover han, men han är orolig.

Idag ska vi inte göra något alls, bara mysa i soffan.

Trött bebis efter en liten utflykt

Idag var vi iväg till bb för återbesök, Miliam tjockar på sig som han ska och väger nu 3250g. Mer än när han föddes! Dom tog även ett blodprov pp stackarn för att hålla koll på hans gulsot. Sen for vi iväg till arninge så mamman kunde köpa sig en ordentlig amnings-bh.

Nu sover lilleman så jag ska passa på att äta något, städa lite och sen också lägga mig och sova en stund.

Förlossningsberättelse del 1

6 sep
Allt började kvällen den 6 september när jag satt i soffan och höll på med Miliams spjälskydd och mamma frågade om jag fortfarande kände honom röra sig lika mycket. Då slog det mig, jag hade inte känt honom på länge, inte sen morgonen. I ett tappert försök till att lugna mig själv tryckte jag lite på magen, men han gjorde ingenting. Inte ens en liten rörelse. Jag fortsatte trycka och tillslut slog jag nästan på magen, jag fylldes av panik och tänkte såklart på det värsta möjliga. Han lever inte längre. Mamma ringde till förlossningen och dom ville ha in mig direkt. På väg in kände jag lite rörelser och blev lugnare, men dom var väldigt svaga. Jag märkte även att mina "förvärkar" ändrade karaktär, dom gjorde inte ondare utan kändes på ett annat sätt bara. Vid 17.00 på kvällen åkte vi in.

Väl inne fick jag ligga med ctg-kurva ett tag och hans hjärta pickade på exemplariskt, jag var lugn igen och mådde bra. Men "förvärkarna" fortsatte komma och gå. Barnmorskan kom in på rummet igen efter ett tag och sa att allt såg jättebra ut, inget var fel på min knodd och jag behövde inte oroa mig. Jag ser även att du har lite sammandragningar, kläckte hon ur sig. Jag blev lite sur, för sammandragningar var det minsann inte, men jag sa inget. Utan jag nickade och log så artigt. Dom gjorde även ett ultraljud för att vara ännu mer säkra på att allt var bra och mycket riktigt så var inget konstigt. Vi tog oss hemåt och tänkte inte mer på det.

6-7 sep (natten)
När jag sedan gick och la mig vid 23.00 någon gång kändes det fortfarande konstigt i kroppen, men jag kunde inte sätta fingret på vad. "Sammandragningarna" hade avtagit och jag hade inte ont någonstans.

Vid 0.00 någon gång kände jag att jag borde nog gå på toaletten. Väl där hänger något ur mig, slemproppen har lossnat. Jag tog tag i denna avskyvärda slemklump och drog ut den. Det är bland det vidrigaste jag någonsin varit med om. Flera gånger under natten var jag tvungen att springa till toaletten för att torka bort bitar av slemproppen, vilket resulterade i att jag sov runt 2h.


7 sep
Vid 04.30 gav jag upp och la mig istället i soffan, "sammandragningarna" var tillbaka men var mer molande än värkande. Mamma kom upp vid 5.30 och frågade hur jag mådde, jag sa att jag hade sammandragningar och att jag skulle försöka sova. Hon undrade om hon skulle åka till jobbet eller inte, jag insisterade på att hon skulle göra det. Hon åkte dock lite senare för att se om något hände, visst hände det något men jag var så säker på att det skulle avta så jag tvingade iväg henne. Hon åkte vid 7.30-8.00 någon gång.

Själv låg jag kvar i soffan och får lite ondare för varje kvart som passerar. Jag antog att det hade kommit igång, men att det var lång tid kvar så jag ringde inte hem mamma utan gick och duschade istället. Jag hade hört att om det inte försvinner i duschen är det på riktigt. Jag stod i duschen i två timmar tror jag, sen klarade jag inte mer. Vid 10.00 ringer jag till mamma och säger Du borde nog komma hem. Jag vet att det tar ett tag för henne att ta sig hem. Jag la mig ned i soffan igen och försökte klocka värkarna, men det gick inte. När den ena slutade startade den andra. Jag andades så lugnt jag kunde och försökte fokusera på att slappna av.

Vid 11.30 kommer mamma hem, flåsande och stressad så in i norden. Hon frågar hur jag mår och frågar om jag klockat värkarna. Jag förklarade att det inte gick. Hon ringer sedan till förlossningen och förklarar läget, dom tycker att jag ska stanna hemma ett tag till. Det tar lång tid för först föderskor. Mamma försöker även hon att klocka mina värkar men inser rätt fort att jag, precis som henne, har så kallade tvillingvärkar. Vi ringer till förlossningen vid 12.00 och säger, nu kommer vi. 


12.44 anländer vi till sjukhuset, jag fick rum 401. 13.07 började dom med ctg-kurvan. Jag ligger och försöker andas så lugnt som det bara går, men känner hur paniken börjar sprida sig i min kropp. Jag klarar inte mer nu, kommer jag ihåg att jag sa till mamma. Jag var så besviken på mig själv, Du kan ju för i helvete inte ge upp nu din jävla tönt. Jag skällde på mig själv i huvudet och det hjälpte, jag klarade mig till 14.00 sen säger jag till min barnmorska att jag vill ha något för smärtan. Jag måste få andas ut och slappna av lite. Hon kollar hur öppen jag är och jag var säker på att hon skulle säga Tyvärr du är bara 2cm öppen. Men hon kollade på mig och log, i nästa sekund berömmer hon mig och meddelar att jag är öppen 6cm. Jag ringer till T och säger att han borde ta sig till stockholm. Ett lugn strömmade genom min kropp i någon sekund och jag blev faktiskt stolt över mig själv. Jag hade klarat mig nästan hela vägen dit helt själv. Jag säger att jag vill ha någon slags smärtlindring och hon föreslår att jag ska testa lustgasen. Sagt och gjort, den blev min bästa vän. Jag var helt inne i mig själv och att andas, jag märkte knappt när pappa kom in i rummet men så fort han la sin stora hand på mig, sa Hej gumman och pussade mig i pannan kände jag att jag klarar det här!


Jag fortsatte med lustgasen men värkarna var för intensiva. Dom höll i sig i över två minuter och kom med några sekunders mellanrum. Jag sög in och skrek ut i masken. Hörde ingenting av vad alla runt mig sa och stängde in mig i mig själv för att klara av dom värsta smärtorna.
Mamma har skrivit: 15.26, värkarna börjar göra ondare trots lustgas. 16.05, Sara vill ha ryggbedövning.


Jag kommer ihåg att doktorn dröjde och jag gjorde allt för att inte ge upp. Värkarna kom nu så tätt att den ena knappt hann sluta innan nästa började. 16.20 kollar dom mig igen, då är jag öppen 8cm, att jag ens klarade mig dit är för mig ett under. Första hinnan brister även då och en del av vattnet går.

17.30 får jag äntligen min epidural. Jag gjorde precis vad läkaren sa åt mig att göra även fast jag hade så extremt ont. Bedövningen gjorde inte alls ont att lägga och 5-10min senare kan jag äntligen ta mina första djupa andetag utan att ha ont. Jag la mig på rygg, tog ett äpple och gick in på facebook med mobilen. Pappa tyckte det såg kul ut och var tvungen att fota, Det var annat när din mamma skulle föda, sa han och skrattade. Vi pratade, vilade och jag åt så mycket jag kunde. Vid 18.30 åker pappa hem.

Vid 19.30 börjar jag känna av värkarna igen, jag berättar det för min barnmorska som säger att hon först ska undersöka mig för att sen bestämma om jag ska få en påfyllning eller inte. Jag var då öppen 9cm och huvudet hade kommit långt ner. Hon fyller på och jag får byta ställning ganska ofta för att hans huvud ska sjunka längre ned fortare.

Tiden går sakta och jag tar vara på varje sekund jag får vila, försöka sova lite men somnar aldrig helt. Att det tog lite längre tid på grund av epiduralen spelade mig ingen roll. Jag tyckte bara att det var skönt.

Runt 22.15 började jag krysta utav mig själv. 22.20 kom barnmorskan in och kollade mig, mycket riktigt jag var helt öppen och det var dags för lilleman att komma ut. Dom tar hål på sista hinnan och det forsade vatten ur mig.

Det är de små sakerna som får en att växa lite

Lilleman sover i mormors famn så jag passar på att äta och sitta lite vid datorn. Nu för tiden får man ju göra allt samtidigt när man får minsta lilla chans, haha! Fick en fråga om förlossningen och jag hade tänkt börja skriva på förlossningsberättelsen lite senare, om jag får tid till det. Där kommer allt stå med, vi antecknade under hela tiden och jag har ju journalen att ta till också.

Morgon mys med mamma

Att vara mamma blir bara roligare för var dag som går. Sömnbristen, som jag tidigare fasade för, stör mig inte alls. Allt är bara underbart.

Nu till slutsatsen; förstörde jag mitt liv? Nej, jag hade inget innan honom. En billig fylla på krogen eller en utlandsresa med ett gäng vänner är ingenting i jämfört med att få barn. Jag kan garantera att det inte finns något som kan göra en så stolt och lycklig som sitt egna barn.

Mina bebisar ligger utslagna på soffan

Vi kom hem vid 11 idag och det är så himla skönt. Kunna äta när man vill, byta om och bara slappa i soffan. Det går jättebra med katten, hon kollar lite konstigt på honom när han gnyr men annars är det inte mer.

Med lille Miliam går det också hur bra som helst. Han äter, spyr, sover och bajsar. Precis som det ska vara. Amningen funkar hur bra som helst så jag klagar inte.

Nu; sängen!