Det sägs att om huvudet är ett enda kaos blir hemmet det samma, jag har konstaterat att detta är väldigt sant. I varje fall i mitt fall. En rädsla pumpar ständigt genom min kropp samtidigt som jag håller ett stadigt leende på läpparna. Baksidan med att vara förälder, man tillåts inte att falla. Alltid måste man stå på benen och vara stark. Det gör att man inte orkar ta tag i den där tvätten som legat en vecka, eller stöket som ungen gjort under dagen. Det gör att man gjuts fast i soffan direkt efter läggningen av barnet är gjord.
Baksidan med att bo långt ifrån sina föräldrar är att man inte kan vara där när de faller, när deras ben inte orkar längre och när det stadiga leendet försvinner från deras vackra ansikten. Jag vill slänga mig på första bästa tåg till vår ståtliga huvudstad men istället är jag fast i detta kaos till hem vi har för tillfället. Tanken är att jag ska åka när lönen kommit, alla är förstående och hjälper med barnvakt. Fyra stycken har erbjudit sig. Det gör att det där stadiga leendet sitter kvar i ansiktet. Men kaoset består.
