Vissa människor betyder mer för mig än andra. Oftast vill jag bara ta tag i denna människa och krama om denne riktigt ordentligt och länge, men jag gör inte det. Jag har någon slags inbyggd spärr, inte komma för nära, men ändå så nära att man kan stryka lite på armen. 'Krigsskada' brukar jag kalla det för, det låter häftigare så. Man kramas inte i min familj, så är det bara. Kroppskontakt hör hemma mellan täcket och madrassen!

Det jag ville komma till, de där 'vissa personerna'. Okej jag vet inte vad jag ville komma till, jag läste ett blogginlägg som en av dessa personer skrivit och det högg till i mitt hjärta. Tårarna började rinna utav medlidande och jag vill trösta. Det är alltid min första tanke 'hur kan jag trösta henne/honom?' En sån fin person som gått igenom något så jobbigt och ångestfyllt. Man borde få skrika ut sin ångest över hela världen utan att någon över huvud taget ska kolla konstigt på en. Alla ska trösta, ge kramar och vara stöttande i mitt tycke. Tyvärr är de flesta bittra och hellre klankar ner på denna personen.

En förlossning är så olika för allihopa, min förlossning var förgävlig, och jag skäms inte för att säga det. Det är det värsta jag någonsin varit med om, från början till slut. Paniken, rädslan, ingen som lyssnar riktigt. Man kan aldrig säga 'jag förstår vad du går igenom' för alla upplever allting olika. Alla har sin egna syn på saker och ting. Jag kan dock säga att jag vet vad du går igenom, till viss del.
Jag har sagt det förr; spy så mycket galla du vill!