Jag hittade en massa gamla bilder på mitt rum. Bilder från Uppsala-tiden och tiden innan graviditeten. Det är en tid jag förgäves försöker förtränga. Jag intalar mig själv att den inte var fin, att jag ska kolla framåt och inte bakåt. Men det går inte alltid. Visst var tiden fin, visst var det vi hade fint. Annars skulle inte Miliam finnas idag. Vart allt gick fel? Jag har ingen aning. Men väldigt fel gick det.

Jag har väntat på att få skriva det här, när jag var gravid vågade jag inte det. Men tiden jag var gravid är den värsta tiden i mitt liv. Jag kände mig övergiven av precis alla, och jag visste vad precis alla sa om mig också. Det är största anledningen till att vi flyttade. För att jag skulle komma bort från all negativ energi och kunna fokusera på att inom en snar framtid bli mamma. Jag har gråtit och svurit över er, även fast ni inte är värda det. Ni är inga riktiga vänner.

Att vara gravid ensam är inte ens något jag önskar min värsta fiende, att få leva med skammen och allas dömande blickar är hemskt. (Ja så är det, även fast det är 2011.) Att inte kunna dela något som ska vara så vackert med någon är hemskt. Att inte få hjälp är hemskt. Att ligga ensam på nätterna och gråta är hemskt.