Förlossningsberättelse del 1

6 sep
Allt började kvällen den 6 september när jag satt i soffan och höll på med Miliams spjälskydd och mamma frågade om jag fortfarande kände honom röra sig lika mycket. Då slog det mig, jag hade inte känt honom på länge, inte sen morgonen. I ett tappert försök till att lugna mig själv tryckte jag lite på magen, men han gjorde ingenting. Inte ens en liten rörelse. Jag fortsatte trycka och tillslut slog jag nästan på magen, jag fylldes av panik och tänkte såklart på det värsta möjliga. Han lever inte längre. Mamma ringde till förlossningen och dom ville ha in mig direkt. På väg in kände jag lite rörelser och blev lugnare, men dom var väldigt svaga. Jag märkte även att mina "förvärkar" ändrade karaktär, dom gjorde inte ondare utan kändes på ett annat sätt bara. Vid 17.00 på kvällen åkte vi in.

Väl inne fick jag ligga med ctg-kurva ett tag och hans hjärta pickade på exemplariskt, jag var lugn igen och mådde bra. Men "förvärkarna" fortsatte komma och gå. Barnmorskan kom in på rummet igen efter ett tag och sa att allt såg jättebra ut, inget var fel på min knodd och jag behövde inte oroa mig. Jag ser även att du har lite sammandragningar, kläckte hon ur sig. Jag blev lite sur, för sammandragningar var det minsann inte, men jag sa inget. Utan jag nickade och log så artigt. Dom gjorde även ett ultraljud för att vara ännu mer säkra på att allt var bra och mycket riktigt så var inget konstigt. Vi tog oss hemåt och tänkte inte mer på det.

6-7 sep (natten)
När jag sedan gick och la mig vid 23.00 någon gång kändes det fortfarande konstigt i kroppen, men jag kunde inte sätta fingret på vad. "Sammandragningarna" hade avtagit och jag hade inte ont någonstans.

Vid 0.00 någon gång kände jag att jag borde nog gå på toaletten. Väl där hänger något ur mig, slemproppen har lossnat. Jag tog tag i denna avskyvärda slemklump och drog ut den. Det är bland det vidrigaste jag någonsin varit med om. Flera gånger under natten var jag tvungen att springa till toaletten för att torka bort bitar av slemproppen, vilket resulterade i att jag sov runt 2h.


7 sep
Vid 04.30 gav jag upp och la mig istället i soffan, "sammandragningarna" var tillbaka men var mer molande än värkande. Mamma kom upp vid 5.30 och frågade hur jag mådde, jag sa att jag hade sammandragningar och att jag skulle försöka sova. Hon undrade om hon skulle åka till jobbet eller inte, jag insisterade på att hon skulle göra det. Hon åkte dock lite senare för att se om något hände, visst hände det något men jag var så säker på att det skulle avta så jag tvingade iväg henne. Hon åkte vid 7.30-8.00 någon gång.

Själv låg jag kvar i soffan och får lite ondare för varje kvart som passerar. Jag antog att det hade kommit igång, men att det var lång tid kvar så jag ringde inte hem mamma utan gick och duschade istället. Jag hade hört att om det inte försvinner i duschen är det på riktigt. Jag stod i duschen i två timmar tror jag, sen klarade jag inte mer. Vid 10.00 ringer jag till mamma och säger Du borde nog komma hem. Jag vet att det tar ett tag för henne att ta sig hem. Jag la mig ned i soffan igen och försökte klocka värkarna, men det gick inte. När den ena slutade startade den andra. Jag andades så lugnt jag kunde och försökte fokusera på att slappna av.

Vid 11.30 kommer mamma hem, flåsande och stressad så in i norden. Hon frågar hur jag mår och frågar om jag klockat värkarna. Jag förklarade att det inte gick. Hon ringer sedan till förlossningen och förklarar läget, dom tycker att jag ska stanna hemma ett tag till. Det tar lång tid för först föderskor. Mamma försöker även hon att klocka mina värkar men inser rätt fort att jag, precis som henne, har så kallade tvillingvärkar. Vi ringer till förlossningen vid 12.00 och säger, nu kommer vi. 


12.44 anländer vi till sjukhuset, jag fick rum 401. 13.07 började dom med ctg-kurvan. Jag ligger och försöker andas så lugnt som det bara går, men känner hur paniken börjar sprida sig i min kropp. Jag klarar inte mer nu, kommer jag ihåg att jag sa till mamma. Jag var så besviken på mig själv, Du kan ju för i helvete inte ge upp nu din jävla tönt. Jag skällde på mig själv i huvudet och det hjälpte, jag klarade mig till 14.00 sen säger jag till min barnmorska att jag vill ha något för smärtan. Jag måste få andas ut och slappna av lite. Hon kollar hur öppen jag är och jag var säker på att hon skulle säga Tyvärr du är bara 2cm öppen. Men hon kollade på mig och log, i nästa sekund berömmer hon mig och meddelar att jag är öppen 6cm. Jag ringer till T och säger att han borde ta sig till stockholm. Ett lugn strömmade genom min kropp i någon sekund och jag blev faktiskt stolt över mig själv. Jag hade klarat mig nästan hela vägen dit helt själv. Jag säger att jag vill ha någon slags smärtlindring och hon föreslår att jag ska testa lustgasen. Sagt och gjort, den blev min bästa vän. Jag var helt inne i mig själv och att andas, jag märkte knappt när pappa kom in i rummet men så fort han la sin stora hand på mig, sa Hej gumman och pussade mig i pannan kände jag att jag klarar det här!


Jag fortsatte med lustgasen men värkarna var för intensiva. Dom höll i sig i över två minuter och kom med några sekunders mellanrum. Jag sög in och skrek ut i masken. Hörde ingenting av vad alla runt mig sa och stängde in mig i mig själv för att klara av dom värsta smärtorna.
Mamma har skrivit: 15.26, värkarna börjar göra ondare trots lustgas. 16.05, Sara vill ha ryggbedövning.


Jag kommer ihåg att doktorn dröjde och jag gjorde allt för att inte ge upp. Värkarna kom nu så tätt att den ena knappt hann sluta innan nästa började. 16.20 kollar dom mig igen, då är jag öppen 8cm, att jag ens klarade mig dit är för mig ett under. Första hinnan brister även då och en del av vattnet går.

17.30 får jag äntligen min epidural. Jag gjorde precis vad läkaren sa åt mig att göra även fast jag hade så extremt ont. Bedövningen gjorde inte alls ont att lägga och 5-10min senare kan jag äntligen ta mina första djupa andetag utan att ha ont. Jag la mig på rygg, tog ett äpple och gick in på facebook med mobilen. Pappa tyckte det såg kul ut och var tvungen att fota, Det var annat när din mamma skulle föda, sa han och skrattade. Vi pratade, vilade och jag åt så mycket jag kunde. Vid 18.30 åker pappa hem.

Vid 19.30 börjar jag känna av värkarna igen, jag berättar det för min barnmorska som säger att hon först ska undersöka mig för att sen bestämma om jag ska få en påfyllning eller inte. Jag var då öppen 9cm och huvudet hade kommit långt ner. Hon fyller på och jag får byta ställning ganska ofta för att hans huvud ska sjunka längre ned fortare.

Tiden går sakta och jag tar vara på varje sekund jag får vila, försöka sova lite men somnar aldrig helt. Att det tog lite längre tid på grund av epiduralen spelade mig ingen roll. Jag tyckte bara att det var skönt.

Runt 22.15 började jag krysta utav mig själv. 22.20 kom barnmorskan in och kollade mig, mycket riktigt jag var helt öppen och det var dags för lilleman att komma ut. Dom tar hål på sista hinnan och det forsade vatten ur mig.