7 sep
Klockan var alltså 22.20 nu och jag stod inför det jag hade fasat för under hela graviditeten, krystningsskedet. Jag låg från början på vänster sida, och så hade helst velat stanna men det fick jag inte. Vi testade höger sida, men det var inte heller bra. Jag fick veta i efterhand att hans puls gick ned markant när jag låg på sidan. Dom tvingade mig alltså att föda på rygg, och jag trodde att jag skulle gå av.
Tiden gick sakta och mina värkar glesnade, vilket resulterade i att jag fick dropp. Efter att ha krystat i 30-40min sprang dom och hämtade en läkare. Dom började viska framför mig och allt jag hörde var Vi kanske ska testa med ett klipp. Då exploderade jag. Jag började skrika och gorma att i mig klipper ni minsann inte! Då jävlar ska jag ha all jävla bedövning som finns! Jag avskydde läkaren och var så otroligt rädd. Dom beslutade tillslut att ta till sugklockan. Det gjorde så ont när han skulle sätta dit den att jag sparkade och slog på honom, jag hade ingen aning om att allt detta var för att Miliams puls var extremt låg. Dom höll fast mig, tryckte dit sugklockan och drog när nästa värk kom. Sugklockan lossnade. Det kom fler in i rummet och jag var så förbannad för att ingen informerade mig om var som hände. Jag upplevde det som att dom bara viskade över huvudet på mig. (Mamma berättade i efterhand att dom försökte prata med mig men jag lyssnade inte.)
Det slutade med, efter 1h, att två barnmorskor hängde på min mage från varsin sida, doktorn hängde i sugklockan och jag bara skrek, allt vad jag hade, rakt ut i luften. Helt plötsligt känner jag något ligga på min mage och jag kollar dit. Då ligger han där, inte kladdig alls, helt tyst och det vackraste jag någonsin hade sett. Mamma började gråta och sa Kolla vad fin han är Sara! Jag var så chockad att jag inte sa något, jag bara låg där. Tillslut skrek jag på mamma att hämta kameran, Du måste ju fota! Doktorn klappade mig på axeln och grattade mig, jag bad om ursäkt för hur jag hade uppfört mig. Även fast alla sa att jag inte behövde det. Jag har lite dåligt samvete över det idag också, det var inte doktorns fel, han hjälpte mig bara.
Moderkakan kom ut en minut efter Miliam och jag kände inte av den alls. Jag kommer ihåg att jag frågade efter den och dom sa Nej den är redan ute. Jaha, tänkte jag, var det inte värre. Jag hade hört historier om hur dom fått dra ut moderkakan.
Sen skulle jag sys, jag var noga med att be om bedövning för man ska inte behöva ha ont efter bebisen är ute. Dom la mer bedövning och sprayade med bedövningsspray. Det sved så jag skrek rakt ut i luften. Jag försökte koncentrera mig på Miliam och inte på barnmorskan som sydde mig, men det var extremt svårt. När hon sydde mig invändigt kände jag ingenting utom att det drog till ibland, men dom yttre stygnen kände jag. Jag spände benen och sa att det gjorde ont. Allt hon svarade var Snart klar, sen log hon falskt. Usch vad arg jag var. Men jag ville inte börja gorma och skrika igen när jag hade Miliam på magen. Jag tror att det tog runt 1h att sy ihop mig. Sen lämnade dom oss, det var så många som föddes den natten så vi fick vänta på vårat fika i flera timmar. Efter ytterligare ett par timmar kom dom äntligen in och mätte och vägde honom. Sen kom T för att få träffa sin son.
Vi fick sova kvar på förlossningen första natten för att det var så fullt överallt. Mamma sov på förlossningssängen och jag med Miliam på någon brits som fanns i rummet.
Miliam kom till världen den 7 sep kl 23.23, han var 50cm lång och vägde 3220g.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar