Jag har vissa stunder på dygnet där jag tillåter mig själv till att falla lite. Släppa allt för en sekund och bara stirra tomt ut i luften samtidigt som alla jobbiga tankar fladdrar runt bakom pannbenet på mig. Ventilera lite, i tysthet för mig själv. Huruvida om det är bra eller inte har jag ingen aning om, det känns skönt för stunden. Som när man har sex fast man egentligen inte riktigt har tid till det.

De ensamma nätterna är dock jobbiga. Då ploppar den där vedervärdiga demonen upp på min axel och gormar om allt det jobbiga i örat på mig. Allt från pengar till vikt till dagisplatser. Jag är inte tjock, jag är fullt medveten om detta, jag känner mig dock uppblåst och äcklig. Tuttarna är som två små säckar, magen putar ut alldeles för mycket, låren tycks aldrig sluta växa och rumpan är så mjuk att man kan begrava en hel näve i ena skinkan. Jag har inte råd med ett gymkort och orken till promenader försvinner så fort jag tittar ut genom fönstret. Blåsigt, kallt och grått.

Två månader efter förlossningen, vart gick allt fel?

Jag vill ha hem T nu, så jag kan borra in mitt ansikte i hans hals.