När jag sitter här på campingen med svärfar tänker jag på en sak. Fenomenet 'Semester-svenskar'. Två-tre barn, mamma (blek och smygtjock. Oftast är 'graviditets-vikt' ursäkten), pappa (skriker halsen av sig på ungarna som inte lyssnar ett dugg för han annars bara jobbar och därför inte fått någon respekt av sina barn). Dessa små barn i åldrarna 4-13 blir pumpade med socker och fel mat dagarna genom. Lägg på rutiner som totalt suddats bort, för 'det är ju semester', så får man små monster. Små monster som inte visar hänsyn. Små monster som bara låter och är allmänt jobbiga. Små monster man lust att doppa upp och ner i poolen i hopp om att dom får sig en kallsup. (Givetvis inget jag någonsin skulle göra!)

Min son, som i princip alltid är snäll och tyst, var igår ett utav dessa monster. Vi åkte kl 6.45 hem i från och därför var jag tvungen att väcka honom vid 6.00 för att hinna med allt. Aldrig igen. Han skrek, kastade sig åt alla håll, villa inte äta, ville inte dricka och ville inte sova. Idag har jag varit nitisk på mat, vatten och sovtider. Vad händer? Han är en liten ängel igen!!

Jag vill skaka om dessa smygtjocka bleka föräldrar och säga åt dom vad dom ska göra. Men vad vet jag? Jag är ju bara en liten 20-åring som tror sig veta något. Men samtidigt har jag det barnet som är tystast och gladast utav alla.