Jag tänker på en sak dagligen. Hur naiv man är som gravid, i varje fall om det är första barnet.


 'Det är inte så jobbigt att ta hand om ett barn.' 
 'Klart man hinner träna, det är ju bara att lägga barnet i vagnen och gå ut!'
 'Jag förstår mig inte på dessa 'trötta' mammor som aldrig orkar fixa sig, så äckligt! Så ska jag aldrig bli!'

Ja, ovanstående är fraser jag använde dagligen. En liten naiv omogen tonåring som borde väntat 10år med att skaffa barn men hon gick emot strömmen och gjorde det ingen annan gjorde. Blev gravid, fick barn och sitter nu trött, utsliten, finnig och plufsig i sin soffa. Röven är nära på att växa fast i soffan och finnarna på hakan borde ha en egen adress. Dagligen säger hon åt sig själv att rycka upp sig, koppla hundarna, klä på barnet och gå ut i den friska luften. Soffan och teven är dock alltid mer upphetsande. Här spenderar hon sina dagar. Eller krypandes runt på golvet med sonen.
  Ja juste sonen, han som har huvudrollen i hennes liv, allt annat är bortglömt. Alla drömmar om framtiden, alla måsten i vardagen. Att bara tvätta håret är jobbigt nu. Vart tog den där lilla målmedvetna flickan vägen egentligen? Jag saknar henne.

Jag vet att jag endast kan ändra på mig själv. Jag vet också att inget kommer hända så länge jag sitter här hemma ensam i soffan framför teven med en morot i handen. Kilona kommer stanna kvar på kroppen, höfterna kommer aldrig bli mindre och benen aldrig vältränade. Något så enkelt som att plocka undan tallriken efter man har ätit är numera en stor utmaning. Jag är slutkörd, benen bär knappt längre och hjärnan går på lånad energi. Energi som jag lånat från sonen. Den där lilla människan som kan få hela mig att smälta. Han gormar 'uuuuuuuuuuuaaaaaaaaaAAAAAAAAAAAAAAAA! uuuuuuuuaaaaAAAAAAAAAAA!' och skrattar högt när man pussar på hans lilla tjocka mage, bara det får mig att orka ställa mig upp ur sängen.