Sitter på tåget och trycker i mig en kex choklad i hopp om att den ska trösta lite. Men jag blir bittert påmind om att tröstäta aldrig haft något inverkan på mig. För 20 minuter sen lämnade jag dom, de bästa som finns i mitt liv och de som håller mitt huvud över vattenytan. Jag är visserligen bara borta i två nätter. Men jag vet inte hur jag ska överleva utan syre i två hela långa mörka och ensamma nätter. Ingen snarkande, pruttande, slåendes, smaskandes bebis eller sambo. 

Jag intalar mig själv att T kan allt om Miliam, och det kan han, men jag kan på samma gång inte sluta oroa mig. 'Tänk om', nej Sara, inte tänk om! 

Det gör ont i mig.