Har tänkt göra en års resumé utav 2011 hela januari nu men inte fått tummen ur. Nu har jag äntligen tagit mig tid till att lägga in alla bilder. Förbered er på en riktig bild-bomb! 

Året började med kärleken vid min sida och en liten liten ärta i magen

Tiden gick och vi bestämde oss för att behålla den där lilla ärtan.

Vi skulle bli föräldrar och jag hade planerat precis allting. Runt denna

tidpunkt blev det även offentligt att vi skulle bli föräldrar, T's kompisar

tog det förvånande bra och var glada för vår skull. 

Mina 'vänner' sa upp kontakten med mig, jag förstörde mitt liv hette det.

Men lycklig var jag ändå.

Magen växte, likaså gjorde även våra bråk. Vi bråkade om precis allting.

Saker flög genom luften, vi skrek och jag grät hysteriskt.

Ultraljudet närmade sig, folk slog vad om vad det gömde sig för något i magen.

(Jag tippade på flicka, T på pojke.)

Någon vecka innan ultraljudet kom T till uppsala, där jag då bodde.

Vi pratade knappt på hela veckan och tre dagar innan ultraljudet tog det slut.

Han följde med på ultraljudet, vi köpte de första kläderna till vår son

och sedan åkte han hem till Varberg igen.

Tiden gick och jag gjorde vad jag kunde för att sysselsätta mig på bästa sätt.

Jag umgicks väldigt mycket med min släkt, dom pratade med mig

och tog hand om mig. Klämde på magen och fantiserade fram hans utseende med mig.

Jag och T träffades en gång till, precis innan min 19års dag, sedan pratade vi

inte ens med varandra. Nätterna gick åt till att gråta, dagarna gick åt till att försöka vara glad.

En väldigt jobbig tid var det.

Magen bara växte och växte och folk började fråga efter pappan till barnet.

'Jag antog att han inte var inblandad.'

Jag svarade alltid 'Det kommer lösa sig med tiden'

Samtliga kontrade med 'Tro det du', och log sedan falskt.

Jag behöver nog inte förklara hur jag mådde.

Jag gjorde allt för att komma hemifrån och åkte med min pappa, farmor och farfar 

upp till jämtland där min far har en stor gård. Dagarna gick åt till att inte

göra någonting alls över huvud taget. Jag pratade med både farmor, farfar

och pappa på ett sätt jag aldrig gjort tidigare.

Tiden gick och förlossningen närmade sig med stormsteg. 

Jag var stressad och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen.

Nu började det bli riktigt jobbigt att vara gravid, jag var så svullen att

jag knappt kunde gå, foglossningen var värre än någonsin och det var

aldrig någon som masserade mig eller som frågade hur jag mådde. 

Dagen D närmade sig och alla var nyfikna på hur det gick, om förlossningen var på gång.

Till allas förtret bestämde sig Miliam för att stanna där inne lite längre.

Han var så efterlängtad.

Dagen D kom och försvann, jag var trött på att vara gravid och

visade mer än gärna detta. Jag klagade som aldrig förr, sprang upp 

och ner i trappor, lånade mormors hund för att ha en ursäkt till

att gå ut men allt var förgäves. Han stannade där inne.

Sen kom dagen, då Miliam bestämde sig för att komma ut tills in mamma.

Förlossningen är inget jag kommer ihåg något från, allt jag vet

är att jag hade panik från början till slut. Jag sparkade och slog på

läkaren och gick sönder så in i helvete. Men han var här, min son 

som jag hade väntat på så länge.

Miliam var väldigt liten när han föddes, han vägde ju bara 3220g.

Amningen gick bra till en början, mina bröst växte tre storlekar på en vecka.

Det bokstavligen talat sprutade ur dom när jag tog av mig min bh.

Lille Miliam behövde bara gapa för att få i sig mat.

Dagarna gick fort, Miliam underhöll  mig dagligen med sina miner 

och vi mös mest hela tiden. Han var extremt mammig.

Så kom tiden då mjölken sinade och Miliam inte blev mätt. Han började

krångla med amningen och skrek dygnet runt. Jag sov som mest två timmar 

per dygn och ville inget annat än ha T där som hjälp.

Jag började med ersättning och hans humör vände på sekunden.

Han började le och skratta utan ljud. Jag älskade att vara mamma.

Sedan kom T in i bilden igen. Han och Miliam fick en jättefin kontakt

och det verkligen märkes på Miliam att han trivdes med att ha oss båda 

vid sin sida. T gjorde allt, tog nattmatningen, bajsblöjor och allt annat som hör till föräldraskapet.

Jag bestämde mig för att följa med T till varberg för att överraska alla här nere.

Det blev lyckat och vi togs emot med tårar, kramar och pussar.

Miliam trivdes extremt mycket och det verkligen märktes.

Vi åkte hem till huvudstaden igen fem dagar senare.

Med en klump i halsen och tårar i ögonen sa vi hej då.

Även fast vi borde vara vana vid att säga hej då vid den punkten

var det svårare än någonsin. Jag skulle vara ensam med Miliam

igen som nu var van vid att ha både mamma och pappa vid sin sida.

Vi åkte ner till Varbeg en gång till, och blev kvar. T hade fixat boende och jobb

så det var bara för mig och Miliam att flytta hit! Och det gjorde vi.

Vi åkte upp till huvudstaden igen till julafton dock, men då var pappa T med.

Under tiden i varbeg umgicks vi med fina vänner, myste som en familj och var lyckliga.

Allt kändes naturligt och jag mådde bra igen. 

Miliam mådde och extremt bra.

Nyår närmade sig och Miliam fick börja smaka på lie olika pureer, det var väldigt populärt.

Han blev arg och började skrika så fort man plockade undan burken. 

(det var innan jag hade fått min stavmixer)

Hsn utvecklades även till ett dregelmonster som åt på allt!

Året avslutades som det hade börjat. Dock så var lilla ärtan utbytt mot en mindre

mängd alkohol. Kärleken var åter vid min sida och vi firade in det nya året med

fina vänner på en balkong i varberg.

Allt blev som jag ville att det skulle bli. Vi tog bara en lite längre väg hit.

Dock så tror jag att det fört oss närmre varandra.

Vem vet, en dag kanske det sitter en ring på mitt finger också.

En sak är i alla fall säker, jag är lyckligare än någonsin.