Jag tänker mycket, som ni säkert märkt tidigare i denna blogg. Detta fenomen, barn ska äta 'rätt', inte få i sig socker alls och inte ha napp. Dom ska vara självständiga från en mycket liten ålder och 'klara sig själva' från spädbarnstiden känns det som ibland.

Detta problem har jag haft med Miliam på dagis, där får varken napp eller nalle vara med under dagen, han får inte äta hur mycket/lite han vill och han blir inte kramad om han är ledsen (helt jävla befängt om du frågar mig). Han är ny, har inte hittat sin plats än och blir jätteledsen när vi lämnar honom. Han får både nalle och napp bortryckt samtidigt som han ser våra ryggar gå i från honom. Det enda han ser som någon slags trygghet försvinner på en och samma gång som han lämnas till dessa, för honom, främlingar. Aldrig en kram från 'pedagogerna' eller ens något tröstande ord. Inget att dom försöker få med honom i någon lek. Utan det är antingen tystnad/ignorans eller ord som 'Men sluta gråta nu! Dom kommer snart tillbaka.' med ett uttryck av att dom bara tycker att han är jobbig. (Dom har även tagit upp detta med mig, att det är ett stort problem att han är så ledsen när han lämnas och jag måste arbeta mer på det!) Förstår inte hur jag ska kunna arbeta med det som inte är där?

På förra dagiset kunde han ibland bli ledsen när vi lämnade honom, oftast om han då var trött. Han fick ha nallen med hela dagen (om dom var inomhus) och nappen hade han tills han lugnat ned sig. Dom satte sig med honom i famnen tills han var lugn igen. Detta gjorde att Miliam kände sig trygg på dagis och han var aldrig något problem. (Är det kanske så stor skillnad för detta är ett dagis mitt i stan och förra dagiset var på landet? Jag har ingen aning.) Miliam har alltid sökt mycket kontakt, det kan vara främlingen i affären, mormor eller jag. Han tycker om att kramas och hålla handen. Känna någon slags kroppskontakt. Detta gör honom lugn och trygg och inte alls så hysterisk han är nu när vi lämnar honom. Jag känner mig som dålig person när jag bara går, när jag bara vänder honom ryggen och säger glatt 'Vi ses sen älskling!' med ett leende på läpparna. Jag känner mig som en dålig mamma, den värsta känsla man kan känna.

Och detta med maten, jag har en son som från 1 månads ålder krånglat med mat. Det började med amningen, sedan ersättningen och sedan maten. Han har perioder då han äter bra, dom är tyvärr alldeles för få. Han är liten och taning, han har aldrig haft något 'bebis fett' på kroppen och när han blir sjuk försvinner han. Just för att han inte har något att ta utav. Han har fortfarande storlek 86 i kläder även fast han är 2,5 år gammal. Detta har lett till att han får äta det vi vet att han tycker om, ketchup, sylt, chips, kakor (dock står gammelmormor mycket för 'kakberoendet'). Vill han inte äta får han gå från bordet osv. Allt för att inget ska bli något tvång. På dagis blir han dock tvingad, han ska äta det som läggs upp och han får inte gå från bordet förrän det är uppätet. Så medan de andra barnen springer och leker sitter han kvar vid bordet och är ledsen, helt ensam. Hur gör detta honom till en självständig liten kille? I mina ögon blir han bara mer tillbakadragen.

Sen det sista, denna napp. Han är väldigt nappig och vi har fått börja gömma nappar här hemma just för han inte ska springa med nappen i munnen jämt. Eftersom jag inte lyckades amma honom (mjölken tog slut efter bara tre veckor) har inte mina bröst kunnat vara någon tröst för honom. Utan han är uppvuxen med flaska, detta gjorde det mer naturligt att ge honom nappen för att han skulle ha den trösten. Eftersom han åt bestämda tider under dygnet och en bestämd mängd.

Gör jag fel? Är jag en dålig mamma? Är min son ett jobbigt barn? Nej, nej, nej och åter nej.
Jag är så trött på dessa 'jag vet allt om barn'-mammor som har barn på bara något halvår.