En vecka har gått nu, en vecka utav dålig sömn, rutiner som nitiskt efterföljts och en underbar son som bara gosar och pussar på sin mamma. Jag använder kvällarna till att plugga, sova kan jag ju ändå inte. Jag har snart gjort tre uppgifter denna veckan. Något som annars brukar ta 5-6 veckor. Jag är mer strukturerad när jag är ensam, konstigt det där.
  T har det bra, han får se mycket fina platser och får göra det han verkligen brinner för. Stå på scenen. Även fast jag vet att detta är hans kall i livet är det så förbannat svårt när han är iväg. Blir man någonsin van vid det? 

Igår åkte jag till min svärmor, allt för att komma hemifrån. Kvällen slutade i en alldeles för onödig fylla som inte borde fått äga rum. Det var kul till en början, men slutade som vanligt i katastrof. Jag lär få en saftig telefonräkning i slutet av månaden. Jag funderar seriöst på att bli nykterist på heltid en tid framåt. Bara tills jag hittar mig själv igen.
  Imorgon ska jag till sjukhuset igen, månaderna går för fort. Tänk att jag hade varit gravid i v.33 om det hade gått vägen. Men så ska vi inte tänka. Jag ska få träffa min läkare som bestämmer över mina blodprov, jag ska försöka få avsluta detta tidigare än tänkt.