Livet går sakta men säkert framåt. Ett steg i taget.

Nyår slutade i katastrof, vår lilla bebis, miliams lilla syskon, något så otroligt efterlängtat från min sida, visade sig inte vara kvar där inne i min mage. Istället hade allt utvecklats till en druvbörd/mola. Ägget hade inga kromosomer, det släppte in två spermier och allt blev bara en stor missbildad moderkaka som bestod utav vätskefyllda blåsor. Magen växte i rekordfart, hormonerna steg något enormt i min kropp och jag spydde som en gris dygnet runt. Att jag klarade av att bita ihop på jobbet är nu i efterhand ett mysterium för mig. Ena sekunden spy för att nästa öppna en ytterdörr med ett stort leende på läpparna. Nu väntar vi på röntgen, för att kolla så det inte sprider sig. Då klassas det som cancer, bara ordet får mig att skaka.  Blodprover i ett halvår framöver och en värkande väntan på att äntligen få känna sig som sig själv igen. Jag ser inte fram emot dessa 6 månader vi har framför oss, jag vill bara få det överstökat. 

T är hemma, Miliam är hemma. Vi stöttar varandra, det var ju trots allt hans lilla bebis också som låg i min mage. Livet är snart återställt igen.