Negativitet

Jag har följt en blogg ett bra tag nu, den handlar om en mammas kamp med sitt barns bortgång. Hennes fina dotter fick cancer och dog kort efter dom fått reda på det. Endast fyra år gammal lämnade hon sin familj bakom sig för att fortsätta sin resa på en annan plats i en annan tid. Detta var givetvis det värsta som kunde hända dom, och hennes mamma har henne i tankarna varje dag, varje sekund. Men vi andra tänker inte på det längre (om man inte stått personen i fråga nära). Det är läskigt hur något som kan vara så stort för en person bara är som en lätt bris för en annan.

Det som hände mig för lite mer än två månader sen kan inte på långa vägar liknas med den händelse jag skrev om här över. Men det som hände finns i mina tankar, varje dag, varje sekund. Medans jag ser hur alla andra fortsätter med sina liv känns det som att mitt står helt stilla. Min jord snurrar inte. Det är mycket jag måste ta tag i men som jag skjuter upp hela tiden. "Jag tar det imorn, eller kanske nästa vecka." Men mina veckor verkar vara längre än alla andras. Jag vill prata om det, men orden vill inte lämna mitt huvud. Jag vill skrika ut min vrede, men jag väljer att vara tyst och småskrika i min kudde istället. Det är enklast så. "Det man inte vet, lider man inte utav." Men jag vet, och jag lider.

Om mindre än tre månader har jag en son. En oskyldig liten varelse som jag ska forma till en människa. Som jag ska lära allt jag vet och kan. Som jag ska skydda mot onda varelser som inte blivit rätt omhändertagna av sina föräldrar när dom skulle formas till en människa. Som kommer komma till mig med frågor om precis allt, för ens mamma ska ju kunna allt. Men om min jord inte snurrar hur ska jag då veta? Om jag står stilla och han rör sig, hur ska jag då kunna ta hand om honom och forma honom till den fina människa jag vill att han ska bli? 

"Negativitet är när någons tankar, känslor eller handlingar orsaker saker som personen i fråga ogillar. Orsaken är alltid rädsla." - Jag har aldrig någonsin varit så rädd som jag är nu.