Besvikelse ångest och saknad bubblar inom mig. Min mage gör uppror och huvudet är inte sen med att hänga på. Samtidigt som jag vill åka hem till min familj vill jag åka till Uppsala och ha kul. Men kommer jag verkligen ha kul där? Staden där allt hände, staden där alla som hatade mig för bara ett år sedan bor. Staden där ångesten ligger tätt över hustaken och man kan höra den fejkade tonen i rösten när folk säger 'Hej, vad kul att se dig!'. Vill jag utsätta mitt kantstötta psyke för det? Klarar jag av det?

Jag är kluven. Sara vill åka till Uppsala, mamma Sara vill åka hem. Kan jag släppa mammarollen för en dag?