Jag sitter hos svärmor. Alla i huset sover på övervåningen, konstiga ljud kommer ur babyvakten och jag är så slut att jag inte bryr mig. Jag som annars är mörkrädd mitt på dagen lägger inte någon extra tanke på ljuden som sprakar ur denna mockjäng som talar om för mig när min son är ledsen.

Tänk om det var så lätt för oss vuxna? En mockjäng som sprakar och blinkar så fort vi ville ha tröst.

Nog om det, jag försöker aktivera mig själv bäst jag kan så idag tvingade jag iväg min blytunga kropp till staden med mina fina svägerskor. Nicole skulle ta hål i öronen. Hon skrattade bara och sa att det kittlades, känns som att jag har något att lära av henne som svimmar så fort en nål sätts framför ögonen på mig.

Vad hade jag gjort utan denna familj? Underbara människor och visar oändligt med kärlek.

God natt