Ännu en lugn kväll med bok, tända ljus och en filt runt benen. Det är verkligen riktigt höstväder här.. Imorgon kommer min bättre hälft, huvudpersonen i mitt liv, min son, hit under dagen då dagis är stängt och jag ändå är sjukskriven. 

-'Vi ska pussas och kramas mamma, jag saknar dig.'

2h senare och jag sitter här med en klump i magen, tankar som löper amok och en gnagande känsla i bröstet. Du måste lära dig att vara ensam Sara, ekande ord som jag dagligen får höra från alla håll. Från alla som älskar mig och bara vill mitt bästa. Måste jag verkligen det? Måste jag verkligen lära mig att vara ensam? Jag vill ju inte vara ensam. Jag vill ha min familj runt mig, 24h om dygnet, 7 dygn i veckan. 

Jag brottas dagligen av rädslan för att lämnas ensam, redan nu bävar jag för den dagen mina barn flyttar hemifrån, den dagen jag ser dom packa ihop sitt liv i vårt hem och skapar sig ett eget hem. Självklart är det oundvikligt, det är en viktig del av våra liv. Flytta hemifrån, flyga ur boet, stå på våra egna ben och klara oss själva. Det är ju det våran uppgift som föräldrar är, att förbereda våra barn för ett liv utanför de trygga väggarna som varit deras hem hela deras liv.  

Men måste jag verkligen ta ut det i förtid? Måste jag redan nu lära mig att vara ensam? Det är obegripligt för mig, varför någon skulle vilja vara ensam. Hela mitt liv, hela min existens, handlar om min familj, min son och mina framtida barn. 

Idag har jag mer egentid än vad jag hade för bara 9 månader sedan, då var jag antingen på jobbet eller hemma med Miliam. Den där lilla människan som är huvudpersonen i mitt liv. Var annan vecka är han hos sin pappa och jag tar vara på varje sekund jag får prata med honom i telefon, eller dom få gångerna jag faktiskt får träffa honom och suga i mig så mycket energi jag kan. För han är min energikälla. Allt jag gör, gör jag för honom, min son, min bättre hälft. I morgon ska han komma hit, för dagis är stängt och T behöver jobba så mycket han kan. Jag sitter hemma med en kass rygg och tvekande inte en sekund när T frågade om jag ville ta honom.  

Ångesten är ett faktum, den håller ett stadigt stryptag kring min strupe varje sekund jag är ifrån Miliam. Vissa stunder tightare än andra, men alltid lurar den där, precis under hakan på mig, och tar andan ur mig utan förvarning. Hur klarade jag mig innan jag fick Miliam?

'Jag älskar dig mamma!'

-'Jag älskar dig mer!'

'Jag älskar dig såhäääär mycket, titta båda händerna mamma!' 

Varför skulle jag vilja vara ifrån honom? Varför skulle någon vilja vara ifrån sina egna barn? Jag väljer Miliam före all egentid i världen, före alla pengar i världen, så länge jag får titta på honom, krama honom, pussa honom, och berätta för honom hur mycket jag älskar honom.