Om några ynka veckor fyller jag 20. Jag känner mig fortfarande som 17. När jag tänker tillbaka har så otroligt mycket hänt på sen jag var 17 år gammal. Då visste jag inte ens att T existerade. Jag var fast i ett gammalt invant beteende och lät folk trampa på mig. Gång på gång uppmanade några få personer mig till att släppa allt och gå. Komma över det och fortsätta med mitt liv på ett sunt sätt, vara stark och inte bry mig om de dåliga. Lättare sagt än gjort. Men jag gjorde det. T var min räddning, han var min riddare på sin vita häst. Så som i filmerna. 

Vi pratar ofta om vad som kunde hänt om vi inte hade träffats. Hade jag varit lika stark? Hade jag haft barn ändå? Hade jag stannat med det dåliga? Ingen vet, och jag vill helt ärligt inte veta heller. Jag är bara så otroligt lycklig över det jag har. Att jag vände ryggen till och sa 'Nej, låt mig vara.' Inget bråk, inget skrik, bara fyra små enkla men bestämda ord. Man kan tänka sig att det är lätt att ta sig ifrån ett dysfunktionellt förhållande, men det är svårare än någonsin. Det blir till ett beroende, precis som nikotin. Jag tror dock på att alla kan, bara de vill. Alla har den styrka i sig.

Ikväll har vi 'nostalgi-kväll', musik, film, kladdkaka, öl och barnfritt. Det kan inte bli mycket bättre. Hur mycket vi än älskar våran son är det också skönt att få vara ensamma ibland.