Var försiktig, du har mitt liv i din hand.

Snart har det gått två år sedan vi träffades. Två år sedan vi stod där på spelningen och sneglade på varandra. Två år av sorg och extrem lycka. Vi klarade det, vi fixade det. Idag är vi lyckligare än någonsin och är en familj, precis som det skulle bli. Vägen dit var både hemsk och underbar. Alla våra minnen, alla saker vi gjort. Alla buss och tågresor, dessa timmar vi rest för att få vara med varandra. Ibland upp till 11h. Är inte det kärlek vet jag inte vad jag ska kalla det.

Första gången jag åkte ifrån honom var hemsk. Jag hade fått vara i en kärleksfull familj som kramades, pussades och dagligen berättade hur dom älskade varandra. Inget bråk eller skrik. Jag kände mig som en i familjen från dag ett. Den där okända familjen visade sig vara min största räddning. Innan dom var jag ingenting. Bara en ledsen, vilsen liten flicka som försökte hitta sin plats i världen. Nu har jag hittat den.

Att få känna sig älskad dagligen och att ha en familj man skulle kunna stirra till döds är det finaste man kan få. Jag skulle inte byta bort det jag har nu mot något annat i hela världen. Hellre en fin familj än 10 falska vänner som vänder en ryggen när man behöver dom som mest. Hellre en fin familj än alkohol varje helg på samma sunkiga krog i samma sunkiga stad med samma sunkiga människor.

Jag funderar ofta på vart jag hade varit om jag inte träffat min fina T. Hade jag fortfarande varit fast  det förgångna? Hade jag fortfarande struntat i skolan och inte brytt mig om någonting alls? Hade jag haft kvar mina beroenden jag är så glad över att ha tagit mig ur nu?    

En sak är i alla fall säker, jag älskar dig mer än vad ord kan beskriva. Du har inte en aning om vad du gjort för mig och jag är evigt tacksam för allt. Du och Miliam är det bästa som någonsin kunde hända mig.